Det bästa med att vara vänster

Det bästa med att vara vänster, och skriva om politik måste nog vara att ingen kan anklaga dig att agera med egenintresset framför ögonen. Undantaget är min protest mot att inte hemtjänsten skyddade mig mot Covid, genom att personalen använde munskydd. Det var i och för sig andra som var lika utsatta som jag, så en lyckad protest skulle gynna även dem. Nu slutade det med att jag blev smittad av hemtjänsten. Vi vänstermänniskor tänker på andra när vi debatterar och agerar. Vi tar därigenom vårt samhällsansvar.

Det har blivit väldigt enkelt att propagera för politik från vänsterkanten. Högern har straffat ut sig själv genom att förvalta det intellektuella konkursbo som brukar benämnas Nyliberalism. Folk i allmänhet gillar inte att bli fattiga, så det enda sättet att få testaa deras ekonomiska teorier utan någon som helst empiri, var att hitta ett land där folket inte kunde protestera. En diktatur som Pinochets diktatur fick duga. Det gick väl så där. Resultatet blev bland annat hyperinflation, svält, drastiskt sänkt medellivslängd och ökad barnadödlighet. Men högern har en plan, man kan alltid lita på Sickan.
”SAF-Vd:n Ulf Laurin sa på SAF-kongressen 1990: ”Om tio år ska hela den offentliga sektorn vara privatiserad, här ligger 300 miljarder och väntar på oss … Barn och gamla behöver alltid vård, det är en dösäker placering.”

Det var 34 år sen, men man har varit medveten om att man måste ta det varligt. Sverige är ju trots allt inte Chile. Men privatiseringen är på god väg.

Planen är enkel: Underfinansiera välfärden tills den kollapsar. Avreglera allt som går att avreglera. Poppa popcorn, luta dig tillbaka och se på när allt faller samman. När allt hopp är förlorat tar högern fram en trollerihatt. Ur den drar man upp; abakadabra Privatiseringar!!! Konsekvensen blir att alla inte får vård efter behov. Plånboken styr din vård. Skolan kommer att mista sitt kompensatoriska uppdrag. Men högern kommer att se till att de fattigaste åtminstone kommer att lära sig läsa och räkna hjälpligt för att kunna utföra de enkla jobb som står till buds

Inte ens ett maktskifte från höger till vänster kommer att hjälpa. Inte så länge Socialdemokraterna har en partiledare som marinerats i nyliberal ekonomisk teori på Handels. Det hjälper inte att Magdalena Andersson utropar att nyliberalismen är död, när hon och hennes innersta krets fortfarande agerar som om dessa teorier hade någonting med verkligheten att göra. Nej, de måste omskolas, eller ersättas med människor som har en rimlig ekonomisk teori.

Jag brukar uppmana kritiker att för all del kritisera, men kritiken måste åtföljas av förslag på lösningar. Som tur är finns det enkla lösningar för att reparera vanvården av välfärden. Vi behöver ta tillbaka det vi har gett bort till profitörer som bara har en solidaritet med aktieägarna, inte med dig och mig.

En hel del kan genomföras utan att behöva sno från de pengar som förhoppningsvis kommer att lånas för att genomföra klimatomställningen. Det innebär att vi inte behöver bekosta underhåll av järnvägen och bygget av nya stambanor genom avgifter och skattehöjningar. Det samma gäller för underhåll och utbyggnad av elnätet. Vanliga löntagare har blivit tillräckligt utsatta av inflationen och prishöjningarna på mat, el, och höjda bolåneräntor.

Men när det gäller återställandet av härjningarna som vård, skola, och omsorg har blivit utsatta för av ”entreprenörer”, så måste det finansieras av höjda skatter, men inte av löneskatten, utan en rättvis kapitalskatt, de som brukar skrika högljutt de har råd. Av var och en efter förmåga är en bra devis. Vi behöver återinföra värnskatt, förmögenhetsskatt, arvsskatt, gåvoskatt, och fastighetsskatt. Säg till om jag glömt något.

Men vi behöver mer än pengar. Många känner sig övergivna av politiken och arbetsmarknaden.

Ju längre högern får vara med och bestämma, desto starkare växer sig föraktet för fattiga, sjuka, och arbetslösa. Sjuka är inte simulanter, och ersättningen de får från Försäkringskassan är inte ett bidrag, det är en försäkring den sjuke själv har varit med och betalat till. Arbetslösa är inte lata. A-kassan är en omställningsförsäkring som fungerar som en stabilisator, så folk inte behöver lämna hus och hem. Vi behöver behandla människor med respekt. Allt annat är farligt, och ger demagoger syre.

Vi behöver göra oss av med New Public Management, och dess målstyrning.  Människor utan rätt kompetens ska inte sätta mål för verksamheten. det fungerar kanske på en bilfabrik, men inte i vården av gamla och sjuka. Vi kan inte öka effektiviteten när vi undervisar era barn i skolan. Det fungerar helt enkelt inte. Vill ni öka effektiviteten och minska sjukskrivna, så ge dem fler kollegor.

Hårt arbetande människor ska bemötas med respekt, inte av förakt även om de råkar bli sjuka, eller arbetslösa.

Om vi finansierar välfärden utan smygnedskärningar så kommer effekten bli bättre arbetsförhållanden, lägre arbetslöshet, och ökad tillväxt.

Vad högern aldrig begriper är att om man ger människor med dåligt betalt en löneförhöjning, så spenderar de pengarna, och då ökar tillväxten.  De är de verkliga samhällsbärarna.  Om man ger mer pengar till de välbärgade, så lägger de pengarna på hög, och tillväxten uteblir.

Jag sa ju det i början av texten. Att vara vänster är enkelt. Vi lever i verkligheten.

De mest utsatta

Jag skriver en text i flera delar om den eroderande välfärden, som jag döpt till ”Egentligen är det inte så svårt.” Men jag har utelämnat de mest utsatta, så jag måste skriva ytterligare en text. Ingen rast, ingen ro för en ”Godhetsapostel”

Vilka är då de mest utsatta?

I slumpmässig ordning

• Hemlösa
  Det finns ca 34 000 hemlösa i Sverige. Det innebär inte att 34 000 sover under en bro. Det innebär att 34 000 saknar stadigvarande bostad. Man står i kö på kvällen till härbärgen, man sover hos kompisar tills gästfriheten är förbrukad, man får några veckor i ett 5:e handskontrakt. En del sover faktiskt under broar, eller försöker få en blund på en bänk på Centralen innan en väktare kör bort en.
  Det första man måste göra, är att storsatsa på byggandet av subventionerade, billiga hyresrätter. En bostad är inte en marknad, det är en rättighet. Men problemen upphör inte där. Även om det skulle finnas tillräckligt med lägenheter, så är det många som aldrig får tillträde, oftast på grund av sociala problem, eller liknande.
  Bostadstrappan är idag den vanligaste insatsen för att stödja socialt hemlösa i Sverige. Grundtanken är att personer stegvis kvalificerar sig för en egen bostad, parallellt med stöd och vårdinsatser. Att ta steg upp i trappan – och därmed närmare en egen bostad – hänger på att personen klarar av att följa de regler som ställs från exempelvis myndigheter, boendeverksamheter. Det kan vara krav på nykterhet, att följa behandlingsplaner eller söka jobb. I boendetrappan är bostad och behandling sammankopplade. Hemlösa kan studsa upp och ner i den här trappan i åratal, utan att nå fram till priset: En egen bostad.
  Men det finns bättre alternativ, som “ Bostad först“
  https://www.bostadforst.se/vad-ar-bostad-forst/
  Alla har rätt till en egen bostad, oavsett vilka problem man har.
• Långtidsarbetslösa. Det här borde gå att åtgärda, om viljan finns, och finansieringen. Det hjälper naturligtvis inte att regeringen har slaktat arbetsförmedlingen. Jag tror det var geniet Johan Persson som ville straffa de ”entreprenörer” som misslyckades med att skaffa fram jobb åt arbetssökande, genom att dra in bidrag.  Vad tror han skulle bli effekten? Dessa ”arbetsförmedlare” skulle naturligtvis filtrera bort de svårplacerade klienterna och fixa obb åt dem som egentligen inte behöver någon hjälp. Sådana dumheter måste vi förhindra. Bäst vore naturligtvis om vi blev av med alla gökungar som skor sig på skattepengar. Det finns naturliga monopol, som inte passar in på en marknad. Arbetsförmedlingen är en sådan. Vem är då de långtidsarbetslösa?  En grupp är dem som är för sjuka för att arbeta. Det borde säga sig självt, att är man för sjuk för att arbeta, så står man inte till arbetsmarknadens förfogande, men så enkelt är det inte. Man blir nämligen utkastad från försäkringskassan, trots att man fortfarande är sjuk. Då kan regeringen hävda att sjuktalen har gått ner. Det är ju färre inskrivna hos FK. En annan fördel är att den sjuke tvingas söka Försörjningsstöd. Då försvinner kostnaden för den sjuke från staten, till kommunen. Får du försörjningsstöd så måste du söka arbete. Man kunde ju tro att är man för sjuk för att arbeta, så skulle man bli förtidspensionerad. Men så fungerar det inte. I stället fortsätter man plåga den sjuke. Det är inte humant.

En annan grupp är dem som inte har en utbildning som är kompatibel med arbetsgivarens krav. Eller så är man nyss kommen till Sverige, och har för dåliga språkkunskaper för att vara anställningsbar. Lösningen här är ju naturligtvis utbildning, och då pratar jag inte om Arbetsförmedlingens ”söka jobbkurser” med inhyrd coach för en ohemul kostnad, jag pratar om riktig skola med riktiga lärare. Där läser man in gymnasiet, eller börjar med en yrkesutbildning som matchar arbetsmarknadens krav. För nyanlända så är det svenskundervisning varvat med praktik. Man lär sig svenska snabbt med hjälp av svensktalande arbetskamrater. Slutligen måste alla oseriösa ”entreprenörer” som parasiterar på våra skattepengar bort.

Nästa gång ska vi prata om de långtidssjuka

• Långtidssjuka
  Det finns många likheter med Långtidsarbetslösa. När de sparkas ut från Försäkringskassan, så är din enda möjlighet till försörjning, att ansöka om försörjningsstöd. Men för att få försörjningsstöd måste du stå till arbetsmarknadens förfogande. Men du är ju sjuk och kan inte arbeta! Det här är inte värdigt en välfärdsstat. Att leva i den här situationen är kränkande och gör att du mår ännu sämre. Jag blir arg när jag tänker på hur lätt det här skulle vara att åtgärda för att kunna erbjuda värdiga livsbetingelser. Ändra regleringsbrevet. Är man sjuk ska man få ersättning från Försäkringskassan. Man ska också få tillgång till professionell rehabilitering. Är prognosen att du är obotligt sjuk, ska du naturligtvis bli förtidspensionerad. Behandlande läkares ord ska trumfa Försäkringskassans läkare. Ett väl fungerande trygghetssystem kostar pengar. Jag kommer att gå igenom finansieringen i slutet av den här serien. Vi har råd med ett väl fungerande trygghetssystem.
  Nästa gång ska vi prata om pensionärernas situation.

Jag skriver en text i flera delar om den eroderande välfärden, som jag döpt till ”Egentligen är det inte så svårt.” Men jag har utelämnat de mest utsatta, så jag måste skriva ytterligare en text. Ingen rast, ingen ro för en ”Godhetsapostel”

Vilka är då de mest utsatta?

I slumpmässig ordning

Del 4

De fattigaste pensionärerna.

Rent generellt måste pensionerna höjas, åtminstone för dem som tillhör de lägsta 50 procenten. Tack vare Vänsterpartiet, så fick de med lägst pension en tusenlapp mer i månaden. Men det räcker inte. De som får garantipension har fortfarande för låg pension för att kunna kallas anständig. Det är min åsikt, men jag får inte, medhåll av Nyliberaler. Enligt dem är det väldigt enkelt. Ebba Bush: ”Gör andra val, få ett annat resultat”. Det är ju för sent för dem som nu är pensionärer att göra egna val. Menar Ebba Bush att människor ska undvika att arbeta inom den offentliga sektorn? Jag tycker att det är våra beslutsfattare som ska göra andra val. Genom att sluta nedprioritera den offentliga sektorn, skulle de få ett annat resultat. Finanspolitiska rådet har också en åsikt: Det är inget fel på pensionssystemet. Problemet är att det är folk som tjänar för lite och går för tidigt i pension. ” Ok, så då skulle vi kanske höja lönen för de här grupperna, finansiera för fler kollegor, så de slapp slita ut sig i förtid, skippa delade turer och påtvingade deltider.  När debatten om högre pension för dem som bara får en garantipension, framfördes argument av moralisk karaktär. Jag och många med mig anser att dem som har varit med och byggt upp det här landet, förtjänar en pension som inte bara går att leva på, utan också ger en guldkant på ålderns höst. Då kunde inte Timbro hålla sig längre. Citerar ur minnet, så det blir inte bokstavstroget:  ”de som får Garantipension har minsann inte alls varit med och byggt det här samhället.” Jag respekterar att olika ideologier har olika spinn när man beskriver verkligheten. Men det här är inget spinn, det är en förolämpning av dem som har varit en förutsättning för välfärden.

 Vi måste skrota styrningsmodellen som kallas New Public Management. Den här styrmodellen har en övertro på målstyrning och effektiviseringar. Målstyrning som formuleras av människor med noll kunskap av det praktiska arbetet på ”golvet”. Redovisningen av det här omöjliga arbetet skapar dessutom en växande administration som kostar pengar. Effektiviseringar är omöjliga. Lycka till att effektivisera en trilskande 4-åring i förskolan som sparkar av sig skorna när det är dags att gå ut. Lycka till att försöka mata en gammal människa som inte kan äta själv, genom att mata snabbare.

Människor i den offentliga sfären är de verkliga samhällsbärarna. De förtjänar inte bara en anständig pension, utan också en bättre arbetsmiljö med fler kollegor och en bättre lön.

Nästa gång ska jag avsluta den här serien med att prata om flyktingar och hur vi ska finansiera de förbättringar jag föreslagit i den här serien.

• Flyktingar
• Del 5

Flyktingar är generellt sett, en utsatt grupp, men det är svårt att prata i generella termer om en grupp individer som skiljer sig åt så mycket. Det finns flyktingar som är välutbildade, och i andra ändan så finns analfabeter.

Segregation är ett uppenbart problem som hindrar integration. Bristande kvalitet i utbildningen  i svenska språket får konsekvensen att människor står utanför arbetsmarknaden onödigt länge. När ett ökat antal klimatflyktingar blir verklighet är det mycket viktigt att vi ökar resurserna både hos Migrationsverket, och Arbetsförmedlingen. Vi behöver omdefiniera skälen för flyktingstatus. Annars kommer vi att få en stigande andel papperslösa, som kommer att utnyttjas som svart arbetskraft.

Finansiering

Alla mina förslag till ett värdigt liv för de mest utsatta, kommer att kosta pengar, mycket pengar. Som tur är, så finns det massor av möjligheter att finansiera de här förslagen.

• Ta bort RUT-avdragen. En dyr reform som till största delen används av välbärgade.
• Beskatta kapitalvinster på samma nivå som lönearbete. ISK är en styggelse.
• Sänk brytpunkten för marginalskatter.
• Återinför värnskatten.
• Återinför fastighetsskatten.
• Återinför förmögenhetsskatten.
• Skapa en bankskatt på räntenettot.
• Återinför gåvoskatt.
• Återinför arvsskatt.

Naturligtvis finns det de närmaste tio åren, inget som helst utrymme för skattesänkningar.

Egentligen är det inte så svårt…

Egentligen är det inte så svårt…

Att återställa välfärden menar jag. Det är mycket som behöver återställas efter årtionden av nyliberala härjningar, men det är möjligt att åstadkomma. En förutsättning är dock att vi överger vanföreställningar om att en oreglerad marknad fixar allt från tåg som går i tid till humana socialförsäkringar. ”Den osynliga handen” är en myt.

Vi som bildade Human Framtid kom från både höger och vänster. Anledningen till att vi lämnade våra gamla partier, var att de kändes rigida och dogmatiska. Alla idéer som kom fram måste först köras genom olika filter bestående av partiprogram och ideologi, innan de togs på allvar.

Klimatet

Det kan verka underligt att börja med att prata om klimatet när vi i början av texten har betonat vikten av att reparera välfärden. Men utan ett stopp på utsläpp av växthusgaser, så kommer det inte att finnas någon välfärd kvar att reparera. Alla resurser kommer att gå åt till att bekämpa skogsbränder och översvämningar, kompensera för ökade matpriser. Vi kommer naturligtvis också få ta emot ett ökat antal klimatflyktingar.
Ett scenario med flera väpnade konflikter över resurstillgångar i vårt närområde är tyvärr inte osannolika.

Men egentligen är det inte så svårt.

Vi vet vad vi behöver göra. Nu gäller det bara att också göra det.

Jag listar sakerna i prioritetsordning, vilket inte är lätt. Det är så mycket som behöver göras samtidigt, omedelbart. Läget är akut. Men att vi prioriterar, innebär inte att vi måste avsluta en sak innan vi börjar med nästa.

• Återställa våtmarkerna. Det går snabbt, och är förhållandevis billigt. Sen kan de lagra koldioxid i lugn och ro, medan vi jobbar med annat.
• Sen är det så mycket som behöver göras samtidigt, att jag lägger det på samma punkt: En kraftig, nationell utbyggnad av kollektivtrafiken, så alla i hela landet ska ha möjligheten att välja bort bilen. Alla kommer inte ha möjlighet att köpa en elbil. Men i takt med att den fossila biltrafiken fasas ut, så måste alla kunna ta sig till arbetet.
  En utfasning av den fossila personbilstrafiken. Vi börjar i storstäderna som redan har en hyfsad kollektivtrafik.
  Ett temporärt förbud för allt kommersiellt fiske för att ge bestånden en chans att återhämta sig. Kustfiskarna kompenseras ekonomiskt.
  Ett förbud mot kalhyggen.
• En kraftig utbyggnad av elkraft, genom vind och solkraft. Ökad stimulans av vätgasutveckling. Här är det viktigt att förhindra att lokala politiker obstruerar. Svensk energipolitik ska bedrivas nationellt, inte lokalt. Elen är en allmänning.
• Straffskatt på importerade konsumtionsvaror. Vi ska inte exportera utsläpp till fattiga länder. Vi ska stimulera inhemsk produktion av hållbara konsumtionsvaror, och lära oss äta efter säsong.

Den här listan skulle kunna göras hur lång som helst, men vi nöjer oss här. Det är en bra start.

Nästa gång går vi igenom varför det egentligen inte är så svårt att återställa skolan till sin forna glans efter skolkoncernernas härjningar.

#HumanFramtid

Förra gången gick vi igenom varför det egentligen inte är så svårt att genomföra nödvändiga klimatomställningar. Nu tar vi itu med skolan.

Egentligen är det inte så svårt.

Nu har visserligen marionettregeringen har gjort det onödigt svårt genom att ge vård, skola, och omsorg mindre än en tredjedel av anslagen som behövs för att upprätthålla dagens eländiga standard. Men när det gäller skolan, så finns det annat att göra i väntan på adekvat finansiering.

• Differentiera skolpengen. Att friskolorna får betalt för ett arbete de inte utför är absurt. En återgång till 85% av skolpengen för friskolorna skulle frigöra pengar till den kommunala skolan, och minska friskolekoncernernas incitament för att etablera sig.
• Ge kommunerna vetorätt över nyetablering av skolor i kommunerna. Det är en uppgift som idag ligger på Skolinspektionen. En uppgift de bevisligen inte klarar av.
• Återinför lönetariffer för lärarna, där erfarenhet och kompetens premieras. Med individuell lönesättning, så tvingas lärarna hoppa på det ena meningslösa, tidskrävande hittepåprojektet efter det andra.
• Reglera undervisningstiden och antal elever per lärare.
• Gör det fria skolvalet fritt på riktigt. Förbjud kösystem.
• Låt staten administrera skolpengen i stället för att diverse kommunalpolitiker ska använda skolan som budgetregulator.

Det finns fler saker som behöver åtgärdas, men vi stannar där idag.
Vi vet vad vi behöver göra. Nu gäller det bara att också göra det. Men vi behöver er hjälp.

Nästa gång ska vi gå igenom varför det egentligen inte är så svårt att förbättra sjukvården.

#HumanFramtid

Egentligen är det inte så svårt… Det har jag haft som rubrik till både klimatet och skolan. Nu tänkte jag avsluta våra tre prioriteringsområden med sjukvården. Men det känns konstigt att skriva ” Egentligen är det inte så svårt”, för det kommer att bli jättesvårt de närmaste 4 åren.

Marionettregeringen har slaktat välfärden i deras första budget. Det krävs minst 20 miljarder för att kunna bibehålla den erbarmligt dåliga standard vi har nu. Alltså inga förbättringar, men heller inga försämringar. Men marionettregeringen ger vård, skola och omsorg 6 miljarder!

För sjukvården innebär det att 15 000 tjänster tas bort!

Först tystnade applåderna…nu försvinner finansieringen.

Vad kan vi då göra i väntan på en bättre regering? När det gäller skolan, så finns i alla fall strejkvapnet, även om facken idag verkar fokusera på medlemsvärvning genom förmånliga privata sjukvårdsförsäkringar.

Som mest kan man väl hoppas på modiga skyddsombud som beordrar skyddsstopp när det blir för jäkligt för både patienter och personal.

Varför slaktar då marionettregeringen sjukvården? Svaret heter privatiserad sjukvård. det finns ”entreprenörer” som väntar i kulisserna på en chans att ta över.

Nya partier i riksdagen med bibehållen integritet,   skulle innebära att kommuner och regioner får de medel de behöver, plus ytterligare 1 procent för att reparera eländet som marionettregeringen och tidigare regeringar har orsakat.

Mats Leijon

Det krävs en by för att fostra ett barn.

I dagens populistiska debatt om gängkriminalitet,  är det en mening som dyker upp med jämna mellanrum: ”var är föräldrarna?”

Jag kan ju tycka att det är att sparka in öppna dörrar. Naturligtvis har föräldrarna ansvar för sina barn.

På frågan ”var är föräldrarna?” så är de antagligen på ett av deras 2-3 jobb som krävs för att försörja sig i dagens låglönesamhälle. Eller så kombinerar de arbete med svenskundervisning. De kan också vara arbetslösa, prata dålig svenska, men den vanligaste situationen är nog att man är ensamstående och använder den mesta tiden till att se till att det finns mat på bordet.

Är man någorlunda historiskt bevandrad, så vet man att fattigdom och utanförskap är en grogrund för kriminalitet. Så har det alltid varit, och kommer så att förbli, så länge vi inte genomför nödvändiga preventiva åtgärder, åtgärder som kostar pengar, massor av pengar. Det, kombinerat med tidsaspekten: 15-20 år innan vi börjar se resultat, gör att etablerade politiker inte precis står i kö för att genomföra nödvändiga åtgärder. Det kostar för mycket pengar, och ve o fasa, sträcker sig över mer än en mandatperiod. Det är mycket billigare att skrika efter hårdare tag.

Det finns en lösning. Det kommer att kosta massor med pengar, och det kommer att ta lång tid. Därför är det viktigt att få till blocköverskridande överenskommelser som garanterar att överenskommelserna inte rivs upp efter en mandatperiod för att få råd med ytterligare en skattesänkning.

Skolan är den enskilt viktigaste faktorn för att förhindra att barnen söker sig till gängen. Arbetet måste påbörjas redan i förskolan med att den välutbildade personalen upptäcker barn med särskilda behov, eller som verkar fara illa på något sätt. Naturligtvis vi ha regler för hur många barn det får vara i grupperna per pedagog.

Det första vi måste ta tag i är ekonomin i grundskolan. Vi måste ha en differentierad skolpeng. Mer pengar till den kommunala skolan och mindre till friskolorna. Dagens finansiering är absurd. Friskolorna får ersättning för arbete de inte utför. Det måste åtgärdas.  Sen är det också viktigt att kommunerna slutar använda skolan som budgetregulator. Det är också viktigt att kommunerna får de medel av regeringen som SKR angett som nödvändiga på grund av ökade kostnader, och naturligtvis, att regeringen ger tillräckligt med pengar till kommunerna. Det görs inte idag. Vård, skola, omsorg behövde enligt SKR 20 miljarder extra bara för att kunna bibehålla nuvarande eländiga standard. De fick 6 miljarder… runt om i landet kommer vi nu som vanligt att se effektiviseringskrav på skolan från kommunerna.

VA FAN ÄR DET ANSVARIGA POLITIKER INTE FATTAR!? Skolan är en förutsättning för trygghet, självförtroende, och framtidsdrömmar. I stället möter vi en 10-årig kille som har gett upp. Det senaste året har han halkat efter i skolan. Han fattar inte allt, och behöver hjälp, men hjälp finns inte att få. Lärarna är upptagna och stressade med en alltför stor och stökig klass. Hemma finns det ingen hjälp att få. Hans mamma är slut i både huvud och kropp när hon kommer hem efter dagens andra arbetspass.

Han är hungrig. Ingen frukost som vanligt. Snart är det skollunch. Men han kan också sticka bort till centrum och se om de större killarna behöver hjälp med nåt ärende. Då brukar de bjuda på en kebabrulle efteråt.

En gång, efter att gjort ett viktigt jobb åt dom, så tog de med honom till Stadium. Där fick han välja en ny jacka och ett par skor. Killarna tittade inte ens på priset. Det var första gången som han hade egna kläder som han inte ärvt efter någon. Den natten sov han med den nya jackan på.

Det kändes som en ny familj. Ingen kaxade mot honom nu, när han var en del av gänget. De äldre killarna berömde honom efter varje jobb. De ”såg” honom. Han fick vara med i en gemenskap, något han alltid velat. Fuck skolan!

Vi har ett svårt jobb framför oss om vi ska lyckas erbjuda kunskap, självförtroende, och framtidshopp åt alla 10-åringar som har gett upp.

Vi måste åtgärda skolan innan det är för sent.

Här är Human framtids åtgärdsplan:

• Differentiera skolpengen. Friskolorna ska inte få betalt för arbete de inte utför. Det är bättre att de pengarna stannar i den kommunala skolan där de så väl behövs.
• Återgå till regelstyrning i stället för målstyrning.
• Regelstyrning kan skapa regler för hur många elever det får finnas i varje klass. I förskolan hur många barn det får finnas per pedagog.
• Återinför reglerad undervisningstid.
• Ta bort den individuella lönesättningen.
• Ge nya direktiv till skolstyrelsen om etablering av nya friskolor. HvhHHHHar de någonsin nekat etablering av nya friskolor?
• Skrota kösystemet. Kanske kan vi få verklig valfrihet?
• Bemannade skolbibliotek på alla skolor.
• Elevhälsa på alla skolor.
• Tillräcklig lekyta på skolgården
• Det finns så oerhört mycket mer att göra, men håll med om att det är en bra start. I skollagen står det att skolan ska vara jämlik och kompensatorisk. Det är den inte idag. Vi måste åtgärda och kompensera för rovdriften av friskolekoncernerna.
• ”Barn som har något att se fram emot, blir inte kriminella”
• Polisen, skolan, socialen, och arbetsförmedlingen måste ha ett tätt samarbete för att så tidigt som möjligt fånga upp de barn som behöver hjälp.
• Det krävs en by för att fostra ett barn.
• Mats Leijon, opinionsbildare och debattör.

De mest utsatta

Jag skriver en text i flera delar om den eroderande välfärden, som jag döpt till ”Egentligen är det inte så svårt.” Men jag har utelämnat de mest utsatta, så jag måste skriva ytterligare en text. Ingen rast, ingen ro för en ”Godhetsapostel”

Vilka är då de mest utsatta?

I slumpmässig ordning

• Hemlösa
  Det finns ca 34 000 hemlösa i Sverige. Det innebär inte att 34 000 sover under en bro. Det innebär att 34 000 saknar stadigvarande bostad. Man står i kö på kvällen till härbärgen, man sover hos kompisar tills gästfriheten är förbrukad, man får några veckor i ett 5:e handskontrakt. En del sover faktiskt under broar, eller försöker få en blund på en bänk på Centralen innan en väktare kör bort en.
  Det första man måste göra, är att storsatsa på byggandet av subventionerade, billiga hyresrätter. En bostad är inte en marknad, det är en rättighet. Men problemen upphör inte där. Även om det skulle finnas tillräckligt med lägenheter, så är det många som aldrig får tillträde, oftast på grund av sociala problem, eller liknande.
  Bostadstrappan är idag den vanligaste insatsen för att stödja socialt hemlösa i Sverige. Grundtanken är att personer stegvis kvalificerar sig för en egen bostad, parallellt med stöd och vårdinsatser. Att ta steg upp i trappan – och därmed närmare en egen bostad – hänger på att personen klarar av att följa de regler som ställs från exempelvis myndigheter, boendeverksamheter. Det kan vara krav på nykterhet, att följa behandlingsplaner eller söka jobb. I boendetrappan är bostad och behandling sammankopplade. Hemlösa kan studsa upp och ner i den här trappan i åratal, utan att nå fram till priset: En egen bostad.
  Men det finns bättre alternativ, som “ Bostad först“
  https://www.bostadforst.se/vad-ar-bostad-forst/
  Alla har rätt till en egen bostad, oavsett vilka problem man har.
• Långtidsarbetslösa. Det här borde gå att åtgärda, om viljan finns, och finansieringen. Det hjälper naturligtvis inte att regeringen har slaktat arbetsförmedlingen. Jag tror det var geniet Johan Persson som ville straffa de ”entreprenörer” som misslyckades med att skaffa fram jobb åt arbetssökande, genom att dra in bidrag.  Vad tror han skulle bli effekten? Dessa ”arbetsförmedlare” skulle naturligtvis filtrera bort de svårplacerade klienterna och fixa obb åt dem som egentligen inte behöver någon hjälp. Sådana dumheter måste vi förhindra. Bäst vore naturligtvis om vi blev av med alla gökungar som skor sig på skattepengar. Det finns naturliga monopol, som inte passar in på en marknad. Arbetsförmedlingen är en sådan. Vem är då de långtidsarbetslösa?  En grupp är dem som är för sjuka för att arbeta. Det borde säga sig självt, att är man för sjuk för att arbeta, så står man inte till arbetsmarknadens förfogande, men så enkelt är det inte. Man blir nämligen utkastad från försäkringskassan, trots att man fortfarande är sjuk. Då kan regeringen hävda att sjuktalen har gått ner. Det är ju färre inskrivna hos FK. En annan fördel är att den sjuke tvingas söka Försörjningsstöd. Då försvinner kostnaden för den sjuke från staten, till kommunen. Får du försörjningsstöd så måste du söka arbete. Man kunde ju tro att är man för sjuk för att arbeta, så skulle man bli förtidspensionerad. Men så fungerar det inte. I stället fortsätter man plåga den sjuke. Det är inte humant.

En annan grupp är dem som inte har en utbildning som är kompatibel med arbetsgivarens krav. Eller så är man nyss kommen till Sverige, och har för dåliga språkkunskaper för att vara anställningsbar. Lösningen här är ju naturligtvis utbildning, och då pratar jag inte om Arbetsförmedlingens ”söka jobbkurser” med inhyrd coach för en ohemul kostnad, jag pratar om riktig skola med riktiga lärare. Där läser man in gymnasiet, eller börjar med en yrkesutbildning som matchar arbetsmarknadens krav. För nyanlända så är det svenskundervisning varvat med praktik. Man lär sig svenska snabbt med hjälp av svensktalande arbetskamrater. Slutligen måste alla oseriösa ”entreprenörer” som parasiterar på våra skattepengar bort.

Nästa gång ska vi prata om de långtidssjuka

• Långtidssjuka
  Det finns många likheter med Långtidsarbetslösa. När de sparkas ut från Försäkringskassan, så är din enda möjlighet till försörjning, att ansöka om försörjningsstöd. Men för att få försörjningsstöd måste du stå till arbetsmarknadens förfogande. Men du är ju sjuk och kan inte arbeta! Det här är inte värdigt en välfärdsstat. Att leva i den här situationen är kränkande och gör att du mår ännu sämre. Jag blir arg när jag tänker på hur lätt det här skulle vara att åtgärda för att kunna erbjuda värdiga livsbetingelser. Ändra regleringsbrevet. Är man sjuk ska man få ersättning från Försäkringskassan. Man ska också få tillgång till professionell rehabilitering. Är prognosen att du är obotligt sjuk, ska du naturligtvis bli förtidspensionerad. Behandlande läkares ord ska trumfa Försäkringskassans läkare. Ett väl fungerande trygghetssystem kostar pengar. Jag kommer att gå igenom finansieringen i slutet av den här serien. Vi har råd med ett väl fungerande trygghetssystem.
  Nästa gång ska vi prata om pensionärernas situation.

Jag skriver en text i flera delar om den eroderande välfärden, som jag döpt till ”Egentligen är det inte så svårt.” Men jag har utelämnat de mest utsatta, så jag måste skriva ytterligare en text. Ingen rast, ingen ro för en ”Godhetsapostel”

Vilka är då de mest utsatta?

I slumpmässig ordning

De fattigaste pensionärerna.

Rent generellt måste pensionerna höjas, åtminstone för dem som tillhör de lägsta 50 procenten. Tack vare Vänsterpartiet, så fick de med lägst pension en tusenlapp mer i månaden. Men det räcker inte. De som får garantipension har fortfarande för låg pension för att kunna kallas anständig. Det är min åsikt, men jag får inte, medhåll av Nyliberaler. Enligt dem är det väldigt enkelt. Ebba Bush: ”Gör andra val, få ett annat resultat”. Det är ju för sent för dem som nu är pensionärer att göra egna val. Menar Ebba Bush att människor ska undvika att arbeta inom den offentliga sektorn? Jag tycker att det är våra beslutsfattare som ska göra andra val. Genom att sluta nedprioritera den offentliga sektorn, skulle de få ett annat resultat. Finanspolitiska rådet har också en åsikt: Det är inget fel på pensionssystemet. Problemet är att det är folk som tjänar för lite och går för tidigt i pension. ” Ok, så då skulle vi kanske höja lönen för de här grupperna, finansiera för fler kollegor, så de slapp slita ut sig i förtid, skippa delade turer och påtvingade deltider.  När debatten om högre pension för dem som bara får en garantipension, framfördes argument av moralisk karaktär. Jag och många med mig anser att dem som har varit med och byggt upp det här landet, förtjänar en pension som inte bara går att leva på, utan också ger en guldkant på ålderns höst. Då kunde inte Timbro hålla sig längre. Citerar ur minnet, så det blir inte bokstavstroget:  ”de som får Garantipension har minsann inte alls varit med och byggt det här samhället.” Jag respekterar att olika ideologier har olika spinn när man beskriver verkligheten. Men det här är inget spinn, det är en förolämpning av dem som har varit en förutsättning för välfärden.

 Vi måste skrota styrningsmodellen som kallas New Public Management. Den här styrmodellen har en övertro på målstyrning och effektiviseringar. Målstyrning som formuleras av människor med noll kunskap av det praktiska arbetet på ”golvet”. Redovisningen av det här omöjliga arbetet skapar dessutom en växande administration som kostar pengar. Effektiviseringar är omöjliga. Lycka till att effektivisera en trilskande 4-åring i förskolan som sparkar av sig skorna när det är dags att gå ut. Lycka till att försöka mata en gammal människa som inte kan äta själv, genom att mata snabbare.

Människor i den offentliga sfären är de verkliga samhällsbärarna. De förtjänar inte bara en anständig pension, utan också en bättre arbetsmiljö med fler kollegor och en bättre lön.

Nästa gång ska jag avsluta den här serien med att prata om flyktingar och hur vi ska finansiera de förbättringar jag föreslagit i den här serien.

Flyktingar

Flyktingar är generellt sett, en utsatt grupp, men det är svårt att prata i generella termer om en grupp individer som skiljer sig åt så mycket. Det finns flyktingar som är välutbildade, och i andra ändan så finns analfabeter.

Segregation är ett uppenbart problem som hindrar integration. Bristande kvalitet i utbildningen  i svenska språket får konsekvensen att människor står utanför arbetsmarknaden onödigt länge. När ett ökat antal klimatflyktingar blir verklighet är det mycket viktigt att vi ökar resurserna både hos Migrationsverket, och Arbetsförmedlingen. Vi behöver omdefiniera skälen för flyktingstatus. Annars kommer vi att få en stigande andel papperslösa, som kommer att utnyttjas som svart arbetskraft.

Finansiering

Alla mina förslag till ett värdigt liv för de mest utsatta, kommer att kosta pengar, mycket pengar. Som tur är, så finns det massor av möjligheter att finansiera de här förslagen.

• Ta bort RUT-avdragen. En dyr reform som till största delen används av välbärgade.
• Beskatta kapitalvinster på samma nivå som lönearbete. ISK är en styggelse.
• Sänk brytpunkten för marginalskatter.
• Återinför värnskatten.
• Återinför fastighetsskatten.
• Återinför förmögenhetsskatten.
• Skapa en bankskatt på räntenettot.
• Återinför gåvoskatt.
• Återinför arvsskatt.

Naturligtvis finns det de närmaste tio åren, inget som helst utrymme för skattesänkningar.

Egentligen är det inte så svårt

Egentligen är det inte så svårt…

Att återställa välfärden menar jag. Det är mycket som behöver återställas efter årtionden av nyliberala härjningar, men det är möjligt att åstadkomma. En förutsättning är dock att vi överger vanföreställningar om att en oreglerad marknad fixar allt från tåg som går i tid till humana socialförsäkringar. ”Den osynliga handen” är en myt.

Klimatet

Det kan verka underligt att börja med att prata om klimatet när vi i början av texten har betonat vikten av att reparera välfärden. Men utan ett stopp på utsläpp av växthusgaser, så kommer det inte att finnas någon välfärd kvar att reparera. Alla resurser kommer att gå åt till att bekämpa skogsbränder och översvämningar, kompensera för ökade matpriser. Vi kommer naturligtvis också få ta emot ett ökat antal klimatflyktingar.
Ett scenario med flera väpnade konflikter över resurstillgångar i vårt närområde är tyvärr inte osannolika.

Men egentligen är det inte så svårt.

Vi vet vad vi behöver göra. Nu gäller det bara att också göra det.

Jag listar sakerna i prioritetsordning, vilket inte är lätt. Det är så mycket som behöver göras samtidigt, omedelbart. Läget är akut. Men att vi prioriterar, innebär inte att vi måste avsluta en sak innan vi börjar med nästa.

• Återställa våtmarkerna. Det går snabbt, och är förhållandevis billigt. Sen kan de lagra koldioxid i lugn och ro, medan vi jobbar med annat.
• Sen är det så mycket som behöver göras samtidigt, att jag lägger det på samma punkt: En kraftig, nationell utbyggnad av kollektivtrafiken, så alla i hela landet ska ha möjligheten att välja bort bilen. Alla kommer inte ha möjlighet att köpa en elbil. Men i takt med att den fossila biltrafiken fasas ut, så måste alla kunna ta sig till arbetet.
  En utfasning av den fossila personbilstrafiken. Vi börjar i storstäderna som redan har en hyfsad kollektivtrafik.
  Ett temporärt förbud för allt kommersiellt fiske för att ge bestånden en chans att återhämta sig. Kustfiskarna kompenseras ekonomiskt.
  Ett förbud mot kalhyggen.
• En kraftig utbyggnad av elkraft, genom vind och solkraft. Ökad stimulans av vätgasutveckling. Här är det viktigt att förhindra att lokala politiker obstruerar. Svensk energipolitik ska bedrivas nationellt, inte lokalt. Elen är en allmänning.
• Straffskatt på importerade konsumtionsvaror. Vi ska inte exportera utsläpp till fattiga länder. Vi ska stimulera inhemsk produktion av hållbara konsumtionsvaror, och lära oss äta efter säsong.

Den här listan skulle kunna göras hur lång som helst, men vi nöjer oss här. Det är en bra start.

Skolan

Egentligen är det inte så svårt.

Nu har visserligen marionettregeringen har gjort det onödigt svårt genom att ge vård, skola, och omsorg mindre än en tredjedel av anslagen som behövs för att upprätthålla dagens eländiga standard. Men när det gäller skolan, så finns det annat att göra i väntan på adekvat finansiering.

• Differentiera skolpengen. Att friskolorna får betalt för ett arbete de inte utför är absurt. En återgång till 85% av skolpengen för friskolorna skulle frigöra pengar till den kommunala skolan, och minska friskolekoncernernas incitament för att etablera sig.
• Ge kommunerna vetorätt över nyetablering av skolor i kommunerna. Det är en uppgift som idag ligger på Skolinspektionen. En uppgift de bevisligen inte klarar av.
• Återinför lönetariffer för lärarna, där erfarenhet och kompetens premieras. Med individuell lönesättning, så tvingas lärarna hoppa på det ena meningslösa, tidskrävande hittepåprojektet efter det andra.
• Reglera undervisningstiden och antal elever per lärare.
• Gör det fria skolvalet fritt på riktigt. Förbjud kösystem.
• Låt staten administrera skolpengen i stället för att diverse kommunalpolitiker ska använda skolan som budgetregulator.

Det finns fler saker som behöver åtgärdas, men vi stannar där idag.
Vi vet vad vi behöver göra. Nu gäller det bara att också göra det. Men vi behöver er hjälp.

Sjukvården

Egentligen är det inte så svårt… Det har jag haft som rubrik till både klimatet och skolan. Nu tänkte jag avsluta våra tre prioriteringsområden med sjukvården. Men det känns konstigt att skriva ” Egentligen är det inte så svårt”, för det kommer att bli jättesvårt de närmaste 4 åren.

Marionettregeringen har slaktat välfärden i deras första budget. Det krävs minst 20 miljarder för att kunna bibehålla den erbarmligt dåliga standard vi har nu. Alltså inga förbättringar, men heller inga försämringar. Men marionettregeringen ger vård, skola och omsorg 6 miljarder!

För sjukvården innebär det att 15 000 tjänster tas bort!

Först tystnade applåderna…nu försvinner finansieringen.

Vad kan vi då göra i väntan på en bättre regering? När det gäller skolan, så finns i alla fall strejkvapnet, även om facken idag verkar fokusera på medlemsvärvning genom förmånliga privata sjukvårdsförsäkringar.

Som mest kan man väl hoppas på modiga skyddsombud som beordrar skyddsstopp när det blir för jäkligt för både patienter och personal.

Varför slaktar då marionettregeringen sjukvården? Svaret heter privatiserad sjukvård. det finns ”entreprenörer” som väntar i kulisserna på en chans att  ta över.

Nya partier i riksdagen med bibehållen integritet,   skulle innebära att kommuner och regioner får de medel de behöver, plus ytterligare 1 procent för att reparera eländet som marionettregeringen och tidigare regeringar har orsakat.

Mats Leijon

Den nyliberala faran

Nyliberalerna inom L, och framför allt Annie Lööfs Centerparti, är just nu en större fara för det goda samhället än vad fascismen är.

Nyliberalerna har möjlighet att påverka samhället på ett sätt som fascisterna bara kan drömma om. Medan fascisterna skriker “Sverige åt svenskarna” skriver nyliberalerna faktiska överenskommelser med socialdemokratin, med Miljöpartiet som pilotfisk. Överenskommelser som skadar samhället och sätter demokratin i fara. 

Missförstå nu inte, medvetet eller ej. Jag tar det fascistiska hotet på allvar. Jag trivialiserar inte rasismen, samhällshotet från det hållet är uppenbart. Men just nu försöker nyliberalerna ändra styrkeförhållandena mellan arbetsgivare och löntagare till en nivå som vi inte har sett de senaste hundra åren, och det är värre, och göder dessutom rasismen.

Två ansikten

Nyliberalismen är farlig på grund av sitt Janusansikte. Nyliberalismen är en dubbelnatur.  

Det ena ansiktet är den milda liberalismen; människans frihet, mänskliga rättigheter, ett starkt motstånd mot samarbete med fascisterna.

Det andra ansiktet är nyliberalismen, det nakna egenintresset; inget utom själviskhet ses som rationellt.

Det är det som gör dem så farliga. Nyliberalismen har de senaste fyrtio åren florerat bland alla borgerliga partier, och hos stora delar av socialdemokratin, och den goda liberalismen har skymt sikten för ondskan i egoismens evangelium.

Högern använder nyliberalismen som ett verktyg för att återta förlorade privilegier. Man drömmer om svunna tider där arbetaren stod med mössan i hand. Högern vet vi var vi har.

Hos nyliberalismen är marknaden en trosuppfattning, de är marknadsfundamentalister, något som är mycket farligare än överklassens drömmar om svunna tider.

För den klassiska högern är underklassen en rättighet. För nyliberalismen är det en oundviklighet, till och med en nödvändighet. 

De som fått skulden

Men låt oss börja från början. Var kommer de här tokiga idéerna ifrån? Ofta sägs det att ursprunget är John Stuart Mill och Adam Smith. Inget kunde vara mer fel, som vi strax ska se.

Oskyldig 1: John Stuart Mill

John Stuart Mill var 1800-talets mest inflytelserika tänkare. Många av hans argument för yttrandefrihet och individuell autonomi blev ideologiska argument för libertarianer och klassiska liberaler. Vilket var lite olyckligt eftersom han varken var libertarian eller liberal. Han var socialist och feminist.

Mill sammanfattade traktatet ”Socialism” genom att argumentera för att ett rättvist, liberalt samhälle måste experimentera med olika typer av socialistisk organisering för att förbättra situationen för de mest utsatta. Han argumenterade för att arbetarkooperativ var överlägsna kapitaliststyrda företag. Han argumenterade också för att staten skulle säkra jämlika ekonomiska förutsättningar för alla, och att staten skulle sköta möjligheten till utbildning.

Låt aldrig nyliberaler, libertarianer eller ens liberaler hänvisa till Mill som försvar för sina åsikter. Mill själv kallade sig socialist och inte hade någonting annat än förakt till övers för försvararna av kapitalistisk exploatering och ojämlikhet. 

Oskyldig 2: Adam Smith

Marknadsfundamentalisternas bibel heter ”Nationernas välstånd”, som skrevs av Adam Smith och publicerades märkesåret 1776. Adam Smith var 1700-talets ekonom och moralfilosof framför alla andra.

Hans uttryck ”Den osynliga handen” har använts av många marknadsfundamentalister för att försvara idén om en helt oreglerad marknad. Låter staten bara marknaden vara ifred, så löser sig alla problem av sig själv. Tanken är att den som följer sitt egenintresse automatiskt gynnar samhällets intressen, som vore hen led av en osynlig hand.

Men Adam Smith nämner bara ”Den osynliga handen” en enda gång i sin text.  Dessutom talar han specifikt bara om hur inhemsk produktion oavsiktligt gynnas i stället för utrikes produktion. Det är till att ha tunt på fötterna till försvar för en nattväktarstat.

Däremot beskrev Smith i samma bok, sida upp och sida ner, vikten av en aktiv stat, och att det var av största vikt att mäktiga kapitalägare visade en särskild hög moral. Med makt följer ansvar.

Själv föredrog Smith sitt verk ”Teori om de moraliska känslorna”, en bok som utökades och omarbetades sex gånger innan han var nöjd. Det var en bok som Adam Smith värdesatte betydligt högre än ”Nationernas välstånd” som Smith ansåg borde läsas som ett komplement till ”Teori om de moraliska känslorna”.

Gå inte på historien om Adam Smith som det ekonomiska geniet, nyliberalismens källa, liberalismens fader eller libertarianismens profet. Adam Smith var i första hand en moralfilosof – inte ekonom – och han förespråkade en stark stat.

Så när vi nu har frikänt Adam Smith och John Stuart Mill från det nyliberala kaos som råder idag, kan vi gå över till att prata om dem som bär skulden: Annie Lööfs förebilder; Margaret Thatcher, Milton Friedman, och som lök på laxen: egoismens översteprästinna Ayn Rand: en författare som enligt egen utsago förändrat Annie Lööfs liv.

Milton Friedman var nobelpristagare i ekonomi, vilket stärker argumentet att nationalekonomi är en pseudovetenskap. Alternativt att ekonomipriset inte är ett riktigt nobelpris. Å andra sidan finns ju ett nobelpris i litteratur, så fiktion är ju inget hinder. 

Friedmans käpphäst var avregleringen: staten bara ska lägga sig i när det är absolut nödvändigt, om folkets och nationens överlevnad kräver det – nationens bästa kommer av fria marknader och allt dåligt kommer sig av statens inblandning.

Han fick en möjlighet att testa sina teorier i praktiken – i Pinochet-diktaturens Chile. Ett perfekt försökslabb, I en militärdiktatur kan man med diktatorns goda minne göra som man vill, och ingen vågar protestera. Resultatet blev hyperinflation, massarbetslöshet och rent av svält. Friedmans svar på detta misslyckande var att man inte hade varit tillräcklig hård, inte avreglerat tillräckligt, inte låtit marknaden vara tillräckligt fri. 

Det är någonting vi känner igen från idag. Alla problem ska lösas med sänkta löner, sänkta skatter, och mer privatiseringar av välfärden. Milton Friedmans ande är i högsta grad levande, och hans lärjungar är precis lika oemottagliga för verklighetens resultat som han själv var.

Nästa förebild för Annie Lööf är Margaret Thatcher.
Som huvudintressen hade Thatcher privatisering. Hennes svar på Storbritanniens ekonomiska kris under 80-talet var att sälja ut statliga industrier och att använda polisen för att bekämpa fackföreningar. Under tiden steg inflationen till 9%, och arbetslösheten nådde nivåer som inte skådats sedan 1930-talet. De drabbade fick skylla sig själva.

Idag är Thatcher fortfarande en nyliberalismens idol. Den ökade ekonomiska ojämlikheten under hennes regim ses som något att sträva efter och avregleringen av finansmarknaden som ett ideal, trots att vi under 2000-talet fick betala priset genom börskrasch på grund av ohämmat mygel.

Den tredje ”influencern” som påverkat Annie Lööf är författaren Ayn Rand.

Alisa Zinovievna Rosenbaum, främst känd under pseudonymen Ayn Rand, var uppfinnaren av en filosofi hon kallade “objektivism”, ett tankebygge som upphöjer själviskheten till ideal och betraktar altruism som omoralisk.

Boken ”Och världen skälvde” ändrade Annie Lööfs syn på världen enligt vad hon själv har sagt. Vad handlar då den här boken om?

Och världen skälvde skildrar hur samhället består av en liten grupp driftiga människor(?) och en stor mängd snyltare. Boken är en hyllning till en uttalad egoism på det individuella planet och av/för kapitalismen som styre på samhällsplanet.

Boken innehåller en skildring av hur samtliga omkomna i en tågolycka förtjänade sin död genom att vara parasiter och därmed ha bidragit till olyckan. PÅ listan över rättfärdigt avlidna fanns en professor, en kritiker av kapitalism,  en egenföretagare och alla /övriga ombord som delade deras åsikter.

En lista på personer som förtjänade att dö som likaväl kunde varit skriven av dagens yttersta höger.

Idag ges Ayn Rands böcker på svenska ut av Svenskt näringslivs propagandaorganisation Timbro.

Resultatet

Detta är alltså det tankegods som nyliberalismen dragit in i det svenska samhället och som format marknadsfundamentalisternas politik för ekonomi och arbetsmarknad.

Resultatet har blivit att vård, skola och omsorg, och socialpolitik fullständigt har kollapsat. I kölvattnet av nyliberalismens Titanic känner många ett utanförskap och att ingen lyssnar på dem.

Nyliberalismens framgångar har gett oss Sverigedemokraterna vars väljares främsta kännetecken inte är rasismen, utan rädslan. Rädslan för att mista arbete, att bli utförsäkrad, att bli fattig. Fascismens retorik pekar ut “de främmande” och hoppas att vi ska ta ut vår ilska och frustration på dem. Men det är ett felaktigt mål. Fienden är nyliberalerna. Visserligen är nyliberaler inte onda människor, men de bär på ett tankegods som främjar ondskan och som är oerhört skadligt för samhälle och människor.

En Human Framtid

Om vi vill stoppa den nyliberala faran och få till en förändring, så krävs det att alla goda krafter går samman. –Erkänn goda idéer! Även om de skulle komma ifrån “fel” parti. Ett enskilt parti mäktar inte med det systemskifte som krävs för att rädda välfärdsstaten.

Nyliberalismen, New Public Management och oreglerade marknader måste förpassas till historiens skräphög där skadliga ideologier hör hemma.

Vi kan bara skapa en human framtid tillsammans.

Mats Leijon

Är ideologin och moralen död?

Frågan aktualiseras av Socialdemokraternas avtal med Turkiet.

Alla politiska partier behöver en balans mellan ideologi och pragmatik. Hos Socialdemokraterna är det pragmatiken som sitter i förarsätet. Det finns inget avtal som inte kan brytas, ingen princip som inte kan frångås för att få behålla makten. Det har Miljöpartiet, och nu senast Amineh Kakabaveh fått känna på. ”Vårt avtal med Amineh Kakabaveh gäller inte längre”.

Vad som står i avtalet med Turkiet är för oss åskådare oklart. Det enda som står klart är att Kurdiska dissidenter och frihetskämpar kommer att slängas under bussen. Inget får stå i vägen för Sveriges NATO-ansökan, en ansökan som aldrig borde ha gjorts.

När man frågar militären om vi riskerar ett anfall från Ryssland, så är svaret att ett anfall inte kan uteslutas. Det är ett standardsvar som har sett likadant ut de senaste 100 åren. Det är mycket som inte kan uteslutas här i livet. Kometer, Jesus återkomst, ett fascistiskt maktövertagande av Sverige, men det är inte troligt. Ett hederligt svar från militären hade varit: Det kan inte uteslutas, men det är inte sannolikt.

Rysslands militära resurser är bundna i Ukraina, och kommer att vara så för en lång tid framöver. Oavsett om Ryssland vinner eller förlorar i Ukraina, så kommer det att krävas många år av återuppbyggnad av den ryska krigsmakten. En återuppbyggnad som försvåras av sanktioner.

Vi delar som bekant inte gräns med Ryssland. Hur skulle Ryssland anfalla Sverige? Skulle de hoppa bock över Finland och Baltikum? Kriget i Ukraina har pågått sen 2014. Om hotet från Ryssland är så allvarligt, så borde vi väl ansökt om NATO-medlemskap redan 2014.

Om vi lämnar geografin och säkerhetsbedömningar och pratar lite om moral, så framstår det ännu tydligare varför vi inte ska vara medlemmar i NATO.

Vi ska inte alliera oss med en mördarregim som Turkiet. Vi ska definitivt inte exportera vapen till Turkiet som kommer att användas i nästa mordvåg mot frihetskämparna i kurdiska delen av Syrien.

Vi ska inte ledas av USA. Ett land som har begått folkmord i Vietnam, medverkat vid statskupper i stora delar av Sydamerika, och i Iran. Ett land som har invaderat Irak underbyggt av en lögn, och som invaderat Afghanistan av samma anledning. USA är skälet till att IS existerar.

Vi ska inte ledas av ett land som blir mer och mer odemokratiskt och illiberalt.

Vi ska inte ledas av ett land som när kriget i Ukraina är över, kommer att vända blickarna mot Sydostasien och genom Proxy krig med Kina, kommer att försöka utöka sin ekonomiska intressesfär. När det sker, kommer USA att begära stöd av sina allierade. Ett nej från NATO-landet Sverige kommer att åtföljas av att vår försvarsminister och utrikesminister kallas till Vita Huset för att påminnas om vilken ekonomisk skada Sverige kan åsamkas genom restriktioner av import/export. Det kommer att vara tillräckligt för att vår regering ska kröka rygg.

Det hade varit enkelt för Sverige att fortsätta vara en anständig nation genom att kategoriskt säga nej till samtliga av Turkiets krav och dra tillbaka vår NATO-ansökan. Då hade vi kunnat behålla vår anständighet som beskyddare av de förtryckta, och Kurder i Sverige hade inte behövt vara oroliga för att det ska knacka på dörren i gryningen.

Mats Leijon
Partiordförande Human Framtid

Sjukvården personal utnyttjas cyniskt

Efter att ha drabbats av en svår variant av Covid, tillbringade jag lång tid på sjukhus, och bor nu på korttidsboende i väntan på utredning om assistans för min ALS. Jag har alltså haft mycket tid att studera svensk sjukvård.  

Jag har med egna ögon sett hur vårdpersonal cyniskt utnyttjas av huvudmännen. De är underbemannade och springer allt snabbare på grund av deras lojalitet mot patienterna.

De beklagar sig inte, men berättar att de inte kommer att stanna kvar inom sjukvården. De känner sig utnyttjade.

Jag har bott på tre korttidsboenden. Erfarenheterna är ungefär de samma, men jag väljer att bara beskriva hur mitt nuvarande boende fungerar.

Den här texten handlar inte om hur vi boende behandlas, utan om hur personalen behandlas.

På förmiddagen finns det tre personal och nio boende på avdelningen. Det låter ju ganska bra, tills man upptäcker att många arbetsmoment kräver dubbelbemanning.  Om det är speciellt vårdkrävande patienter så finns det extra resurser att kalla in. Åtminstone i teorin. I verkligheten är de nästan alltid upptagna på någon annan avdelning. Dessutom slutar en av personalen redan klockan tolv. Hen har delad tur (ja, sådant förekommer fortfarande) Så nu återstår två personal fram till 16.00, då den delade turen återkommer för att jobba kvällspass med en annan kollega.
Så från 12.00 till 21.00 finns det två personal tillgängliga. Ledningen har kommit fram till att vi boende har mindre vårdbehov efter 12. Hur de har kommit fram till det är mig en gåta. Men budgeten hålls i alla fall. Man får vara glad för det lilla. Sen blir det värre…Natten befolkas av en (1) personal. Så varje moment som kräver dubbelbemanning kräver att det rings in en personal från en annan avdelning, vilket innebär att den avdelningen inte har någon personal. Knappast patientsäkert.

Jag ser i blicken på den stackars personalen hur stressade de är. De tar hand om mig med vänlighet och omtänksamhet. Men samtidigt ser jag deras frånvarande blick när de vet att just nu är det tre andra som behöver hjälp.

På natten finns det ingen sjuksköterska. Det fick jag lära mig när jag vaknade en natt med andnöd och ångest. Jag fick hjälp upp i rullstolen. Jag bad dem kalla på sköterskan för att mäta syremättnaden. Det gör man med en behändig litet apparat som man sätter på fingret. Det var då jag blev informerad om att det inte finns någon sköterska nattetid. Man får ringa sköterskejouren hos Malmö stad. Under tiden vi väntade på sköterska, så kom personalen på att det fanns en mätare på avdelningen. De sprang och hämtade den, bara för att upptäcka att den inte fungerade. Att inte ha natt-sköterska eller fungerande utrustning är inte patientsäkert, men det blir konsekvenserna av sönderstressad personal.

Vems fel är då detta?

Är det personalens, avdelningschefens eller huvudmannens fel?

Det är definitivt inte personalens fel. De springer snabbare och snabbare. När de har en ledig dag blir de ofta inringda för att personal har sjukskrivit sig. De är lojala mot kollegor och patienter, därför ställer de upp även om de är dödströtta.

Avdelningschefen har som uppgift att se till att den dagliga verksamheten fungerar, samtidigt som hen ska hålla budgeten. Det är en paradox. Verksamheten fungerar inte tillfredsställande för att man måste hålla budgeten.

Det är huvudmännen som sätter budgeten och den innehåller alltid besparingar.
Sveriges kommuner och regioner (SKR) publicerar varje år ett prisökningsindex. Det är en beräkning av hur mycket kostnaderna kommer att öka nästkommande år.

Det är en siffra som kommunerna struntar blankt i. De skalar av en del och kallar det ”effektiviseringar”

Det är denna ”effektivisering” som chefen för boendet ska administrera. Oftast genom att dra in på personal. Hen vet att det går att göra eftersom personalen inte vill lämna patienterna i sticket.

Samarbetet mellan personal och arbetsledning upplevs som dåligt. Personal som för fram brister upplever sig inte bli lyssnade på, medan andra inte vågar klaga av rädsla för repressalier, t.ex. mindre timmar

Ni som har stått på balkonger och applåderat vårdpersonal bör ta till er av det här. Deras situation är densamma som före pandemin och den kommer att vara densamma efter pandemin om ni inte går från applåder till handling.

Vad kan vi tillsammans göra för att förbättra situationen för personalen? Patienterna klarar sig, det ser personalen till. Men vad kan vi göra åt personalens arbetssituation?

• Se till att ansvariga i kommunen får respass vid nästa val. Ersätt dem med nya krafter. Men kom ihåg två saker: Det är inte administratörernas fel, det är de folkvalda. Det är dem som beslutar budgeten.  Det är inte partifärgen som ska bytas ut, det är personerna. Både vänstern och högern har cyniskt använt sig av ”effektiviseringar” som utnyttjar personalen.
  Lita inte på valfläsk. Få kandidater att svara på vad de konkret ska göra för att förbättra situationen.
• För mig är det solklart att SKR:s kostnadsökningsindex ska följas plus ytterligare 0,5 procent för att reparera de skador som åsamkats vården i årtionden.

Personalen behöver inte applåder. De behöver vår respekt genom att vi som väljare kräver bättre arbetsförhållanden. Det åstadkoms genom högre löner, bättre tillgång till kompetensutveckling, och fler kollegor. Det hade också varit bra om chefer lyssnade på de anställda. Det är ytterst personalen som har kunskapen om hur bra vård genomförs.

Mats Leijon
Partiledare Human Framtid

Human Framtid står upp för valfriheten.

Valfrihet är att kunna välja den närmsta skolan för att alla skolor är ungefär lika bra

Valfrihet är att kunna välja mellan jobb som du är kvalificerad för, istället för att tvingas välja det enda jobb där arbetsgivaren är villig och bortse från ditt konstiga namn, eller det faktum att du börjar bli gammal; 45+

Valfrihet är att kunna välja att flytta till äldrevården när det börjar bli för jobbigt hemma. Du ska inte behöva vara nära döden. Äldrevården ska inte vara palliativ vård.

Valfrihet är att kunna välja bort de billigaste matvarorna, åtminstone ibland. Hushållskassan ska ändå räcka till.

Valfrihet är att kunna välja bort miljöförstöring. Du har rätt till ren luft och vatten.

Valfrihet är att kunna lämna den som slår, i trygg förvissning om stöd från polis, socialtjänst och kvinnojourer, samt ett skyddat boende när det behövs.

Valfrihet är att kunna välja att bära slöja om du vill, eller låta bli, utan att andra försöker tvinga dig att ändra ditt val.

Valfrihet är att kunna, som personal, välja att stanna kvar inom sjukvården för att du vet att det kommer att bli bättre.

Valfrihet är att kunna välja en billig hyresrätt när du inte har råd, eller inte vill köpa dig en bostad.

Valfrihet är inte att tvingas välja friskola för dina barn för att den kommunala skolan har blivit dränerad på resurser genom underfinansiering och en orättvis skolpeng.

Valfrihet är inte att bli diskriminerad på arbetsmarknaden, eller tvingas genomgå meningslösa kurser som AF ”har köpt in av entreprenörer” för att få behålla din a-kassa.

Valfrihet är inte att du ska behöva vara döende innan äldrevården tar emot dig.

Valfrihet är inte att en oförutsedd utgift ska tvinga dig att äta lite mindre sista veckan innan du får pengar igen.

Valfrihet är inte att tvingas välja klimatkollaps för den heliga tillväxtens skull.

Valfrihet är inte att tvingas stanna kvar hos den som slår för att du inte har någonstans att ta vägen.

Valfrihet är inte att tvingas bära slöja, eller tvingas att inte göra det.

Valfrihet är inte som sjukvårdspersonal, att springa fortare och fortare på grund av besparingar, och komma hem och känna att du inte räcker till.

Valfrihet är inte att tvingas ha rika föräldrar för att ha någonstans att bo.

Valfrihet är fantastiskt när den sätts in i rätt sammanhang.

Stoiskt träningsprogram

Stoicismen har varit ett stort stöd för mig i min sjukdom.

Så helt oombedd kommer jag att publicera ett Stoiskt träningsprogram i tolv delar för ett mer balanserat liv.

Ni får en del om dagen, sen får ni göra vad ni vill med det.

Kom ihåg att detta är praktiska övningar – inte teoretiska spekulationer.

Inspiration och exempel har jag delvis hämtat från boken ”How to be a Stoic”

1. Reflektera över händelser och intryck.
   ”Har jag kontroll över det här?” Om inte; då är det inte något att bry sig om. Ta för vana att undersöka dina reaktioner på allt som händer dig i livet. Är det här något jag kan kontrollera eller förändra? Om inte; lägg inte någon energi på det, utan gå vidare med ditt liv.
   
2. Träna upp din medvetenhet om alltings förgänglighet.
   Börja med något enkelt. Kanske din favoritvas. Uppskatta den idag, i morgon kan den vara borta; krossad eller stulen. Ingenting är för evigt.
   Öva upp din medvetenhet på små saker.
   Ta examen genom att inse att ditt barn som du älskar är dödlig. Varje gång du pussar hen kan vara sista gången. Lär dig att uppskatta nuet.
   
3. Shit happens
   Låt oss säga att du planerar en mysig dag på stranden med sol och bad. När du kommer till stranden så är det jättemycket folk, hög musik överallt, och lekande barn sprätter sand i din potatissallad när de lekande springer förbi. Sen börjar det duggregna…
   Det enda du kan kontrollera är valet att stanna kvar eller åka hem. Du har i och för sig ytterligare ett val: du kan välja att bli arg och irriterad, men eftersom du är en stoiker, så vet du att du inte kan kontrollera omständigheterna. Att bli arg skadar ingen annan än dig själv.
   
   Ett annat exempel: du är en hund, fastbunden vid en kärra. Du har tillräckligt långt rep för att kunna nosa runt i omgivningarna, men din rörelsefrihet kommer alltid att vara begränsad.
   Plötsligt börjar kärran röra på sig. Du kan välja att följa med kärran och upptäcka nya platser, eller du kan streta emot, med följden att du blir släpad efter kärran och med resultatet att du ändå hamnar dit kärran är på väg.
   
   Träna ditt humör och gör det bästa av en inte helt optimal situation. Att välja att inte bli arg över saker du inte kontrollerar kommer att göra dig till en gladare person.
   shit happens. Att du inte fick jobbet du förtjänade eller förlorade senaste tennismatchen är ok, så länge du vet att du hade förberett dig optimalt, tränat, lagt ner all din tid på en killer CV. Din motståndare hade en bättre dag än dig, det kan du inte göra något åt. Chefen hade hela tiden tänkt ge jobbet till sin kompis, är det något du kan påverka?
   Gör ditt bästa och var nöjd med det.
   
   
4. Det här är egentligen inte ett träningstips, utan mer en observation av vad det innebär att vara Stoisk och vilken nytta vi kan ha av Stoicismen i vardagslivet.
   
   Virtue
   Eller dygd, som vi säger på svenska, är ju ett uttryck som inte används så ofta. Men gamla filosofer älskar uttrycket. Enligt dem är ju dygden anledningen att vi existerar. När jag stöter på uttrycket, så är det sexuella tabun jag tänker på; att inte ha sex före äktenskapet och liknande. Saker som egentligen har med kyrkans försök att kontrollera våra kroppar att göra.
   
   Men för Epictetos och andra filosofer, innebär dygd att stärka sin karaktär, sin personlighet, att bli en bättre människa helt enkelt.
   
   Genom självbehärskning lär du dig att bemöta människor av motsatt kön på ett bättre, och mer respektfullt sätt. Om jag som man, möter en vacker kvinna, så lär jag mig att i första hand se en medmänniska, inte en sexuell varelse, ett objekt. Stoicismen lär oss måttfullhet, att behärska våra drifter. På så sätt interagerar vi med en person av motsatt kön, inte för att vi vill ha någonting av henne, utan av ren människokärlek.
   
   Vi kan träna upp förmågan att tolerera smärta och motgångar i livet. Naturligtvis ska du ta medicin om du är sjuk eller har ont, men du kan träna upp förmågan att ta det med jämnmod.
   
   När jag fick diagnosen ALS så hörde vänner av sig och beklagade sig på mina vägnar: det är inte rättvist sa de. Jag protesterade. ”Vad kan vara mer rättvist än det här?” svarade jag. ”Tror ni att jag på något sätt är universums favorit för att jag har levt ett hyfsat liv, för att jag har varit god mot andra? Säg mig, vem ska vi ge sjukdomen till i stället? Någon som förtjänar den bättre”
   Sjukdom är demokratisk. Den drabbar slumpmässigt och har inga favoriter. Som stoiker har jag lärt mig att njuta av varje dag när jag var frisk, och inte ta hälsan för given. Det tänker jag fortsätta med som sjuk. Jag kan inte kontrollera det faktum att jag har fått en dödlig sjukdom, men jag kan kontrollera vad jag gör med den tid jag har kvar. Jag har inte tid att gnälllla… Jag tänker njuta och frossa i allt njutbart som kommer i min väg den tid jag har kvar.
   
   Man kan också använda träningen till att bättre hantera förolämpningar och människor som är elaka mot er. Jag går inte in på det mer just nu eftersom det kommer att behandlas längre fram i träningsprogrammet.
   Det var allt för idag. Vi hörs i morgon.
   
   
5. Ta ett djupt andetag
   ”Kom ihåg, det räcker inte med att bli slagen eller förolämpad för att du ska bli skadad. Du måste uppleva att du har blivit skadad. Om någon lyckas provocera dig så kom ihåg att din hjärna är medskyldig till att du blivit provocerad. Därför är det viktigt att vi inte reagerar impulsivt. Ta lite tid på dig innan du reagerar. Då kommer du att upptäcka att det är lättare att behålla kontrollen.”
   (Epictatos)
   
   Bli en sten. Har du försökt förolämpa en sten? Hur gick det?
   
   Du kan också använda dig av humor, men det kommer vi till i ett senare avsnitt.
   Poängen här är att du övar dig på att distansera dig och undersöker det du just råkat ut för på ett rationellt sätt, oavsett om det är ett negativt intryck som en förolämpning eller något positivt som en komplimang, eller en känsla av lust. Vi behöver träna oss att motstå den första, omedelbara reaktionen. Vi behöver pausa, ta ett djupt andetag, kanske gå en runda runt kvarteret för att undvika att säga något jag sen inte kan ta tillbaka. Det hjälper inte att säga förlåt. Det elaka du sagt kan aldrig bli osagt. Det stannar kvar som en tagg i själen oavsett hur många gånger du säger förlåt.
   Det är ett enkelt råd, men svårt att praktisera.
   Men efter lite träning så kommer du att märka att du handskas bättre med konfrontationer, utan att göra vare sig dig själv eller andra illa.
   
   
6. Se den andre
   ”Om en vän råkar slå sönder ett favoritglas så säger vi ”oj, vilken otur.” när ett av våra egna favoritglas går sönder, så reagerar vi väl på samma sansade sätt, eller?
   Om vi går vidare till något allvarligare, som när någon närstående till en vän dör, så brukar vi säga saker som ”beklagar sorgen” eller ”tyvärr är det en naturlig del av livet, vi föds och vi dör”
   Hur reagerar vi om det är någon närstående till oss som dör?
   Då vore det bra att dra sig till minne hur vi reagerar när det händer andra.”
   (Fritt översatt från Epictetos)
   
   Epictetos påminner oss om hur olika vi reagerar på en händelse som påverkar andra människor, jämfört med hur vi reagerar när det drabbar oss själva.
   Varför?
   Vad får oss att tro att vi är universums favorit?
   Om vi lyckas ta till oss det här på riktigt, så inser vi och våra smärtor inte skiljer oss från alla andra människor på planeten och att vi borde reagera likadant på händelser som drabbar andra som om det drabbar oss.
   Men vi skulle ju också kunna vända på resonemanget och säga att vi bör reagera lika kraftigt på andra människors olyckor som vi gör när något drabbar oss själva.
   Stoikerna har två svar till det argumentet: ett empiriskt och ett filosofiskt.
   Empirin säger oss att människor är oförmögna att mentalt uppbringa så mycket empati. Att känna lika mycket för varje liv som dör på planeten som vi gör när en närstående dör, är helt enkelt omänskligt.
   Det filosofiska argumentet är att vi åtminstone är närmare sanningen när vi säger till någon annan som drabbats av en förlust att ”Döden är en del av livet” än när vi sörjer våra egna förluster ohämmat. Naturligtvis får vi sörja, men det är bra om vi kommer ihåg att universum inte är ute efter oss personligen (tror jag)
   
7. Snacka mindre
   ”Låt mestadels tystnad vara ditt mål; och när du väl öppnar munnen, så var konkret och kortfattad.
   När folk verkligen vill höra vad du har att säga, så prata för all del, men aldrig om banaliteter som gladiatorer, hästar, sport, mat och dryck, vardagliga saker. Framför allt: skvallra inte.”
   (Fritt översatt från Epictetos)
   
   Ämnena vi pratar om har skiftat från Epictetos tid, men varför ska vi avstå från att skvallra eller prata om banaliteter?
   För att det är tomt prat, innehållslöst. Jag är medveten om att det kan låta elitistiskt, och därigenom riskera att kränka de lättkränkta. Men om vi blir kränkta så beror det på att vi har blivit präglade till att tro att allvarliga och seriösa samtal är tråkiga.
   Så har det ju inte alltid varit. De som besökte de antika Grekiska symposierna (tror jag de heter) eller den romerska motsvarigheten: ”convivium” (som betyder ”leva tillsammans”), ansåg att en lyckad middagsbjudning var beroende av samtal om filosofi, politik och andra ”allvarliga” ämnen.
   Under upplysningstiden poppade ”Salonger” upp runt om i Europa. Människor tävlade om att bli inbjudna och salongerna var aldrig tråkiga.
   Angående skvaller så är det bättre att prata med människor än att prata om dem. Epictetos ansåg att skvaller nedvärderade oss.
   Att inte delta i skvaller och ytliga samtal är svårt. Vi är ju trots allt bara människor. Det är därför det är intressant som en träningsuppgift.
   
   Epictetos menar att vi själv kan bestämma våra mål för vilken sorts människor vi vill vara, och sen anpassa våra handlingar därefter. Man ändrar inte invanda mönster i en handvändning, men testa och se om det funkar för dig. Börja med att delta lite mindre i samtal om gladiatorer och se vad som händer. Förhoppningsvis kommer du att upptäcka att middagskonversationerna blir intressantare.
   
   
8. Välj ditt sällskap noga
   ”Undvik att fraternisera med icke-filosofer. Om du ändå tvingas till det, så var uppmärksam, så du inte sänker dig till deras nivå. Om sällskapet är ofräscht, så är det svårt att undvika att inte själv bli ofräsch”
   (Fritt översatt från Epictetos)
   
   Elitistiskt much?
   Men innan vi ber Epictetos fara å flyga, så tänk på vem Epictetos var.
   En före detta slav som undervisade utomhus, inte en akademiker med högskolepoäng och ett priviligierat liv.
   Han menar inte att man bara ska umgås med publicerade filosofer med fast tjänst på en högskola. Det vore ett outhärdligt liv. Snarare menar han att man ska umgås med människor som har ett öppet sinne, som är intresserade av att utvecklas.
   Min personliga åsikt är att vi skulle må bra av fler filosofer enligt Epictetos tolkning, människor som strävar efter att förbättra både samhället och sig sjäva.
   Livet är för kort för att umgås med vänner som inte stimulerar oss och får oss att se sker på ett nytt sätt. Kort sagt: vänner som gör oss ödmjuka.
   
   
9. Reagera på förolämpningar med humor.
   ”Om du upptäcker att någon pratar illa om dig, försök inte försvara dig mot illasinnade rykten.
   Säg istället ”Ja, och han vet inte ens hälften av det. Då hade han kunnat säga såå mycket mer.”
   (Fritt översatt från Epictetos)
   
   Det är inte lönt att bli förolämpad. Du kan ju inte kontrollera vad andra säger om dig. Att svara som du inte bryr dig, med lite humor, avväpnar din antagonist.
   Om du tränar på det här, så kommer du med glädje att samla på förolämpningar och illasinnade rykten. Gör det till en sport.
   Jag måste erkänna att för mig är detta den svåraste övningen. Jag har fortfarande alldeles för stort ego.
   
   
10. Prata inte så jäkla mycket om dig själv
    Om du vill ha ett bra socialt umgänge, så stäng munnen och öppna öronen. Lyssna på andra. Du är inte hälften så intressant som du själv tror.
    
    
11. Tala utan att döma.
    ”Someone bathes in haste; don’t sayhe bathes badly, but in haste. Someone drinks a lot of wine; don’t say he drinks badly, but a lot. Until you know their reasons, how do you know that their actions are vicious?”
    (Fritt översatt från Epictetos”
    
    Stoikerna skiljer på fakta, sådant vi kan observera och åsikter om andra människor. Det här är en övning som du säkert kommer att stöta på ofta.
    
    
12. Bokför din dag innan du lägger dig.
    Vänta inte tills du ligger i sängen. Då är risken stor att du blir såsig i hjärnan och somnar.
    Hitta en ostörd plats i ditt hem och gå igenom vad du gjort under dagen. Fokusera på saker som hänt som innehåller spår av etik.
    Har du grälat med en kollega? Eller kanske uppfört dig illa mot din partner?
    Eller så kanske jag hjälpte en kompis, eller lyssnade utan fördömande till någon som verkligen behövde prata.
    
    Reflektera. Var glad över de bra sakerna och försök hantera de dåliga sakerna bättre nästa gång.
    
    Nu har jag inte mer till er. Gör vad ni vill med det. Det är inget jag kan kontrollera
    
    
    
    
    

Min resa med Covid

Jag hade först tänkt skriva min berättelse i form av en dagbok, skriven i efterhand, men hyfsat kronologisk. Men det fick jag snabbt ge upp. Allt är en dimma, och jag får i stället låta minnesbilder passera förbi vartefter jag minns dem. Men det kanske inte spelar så stor roll. Vi vet ju ändå hur historien slutar: jag överlevde.

Jag börjar från slutet, eller kanske inte slutet, utan därifrån jag befinner mig idag.

Jag har flyttat till ett korttidsboende i väntan på att min ansökan om assistans ska färdigbehandlas. Det kan ta sin tid, och därför är det tur att jag har hamnat på ett helt fantastiskt ställe!

Personalen är kunnig, omtänksam och vänlig.
jag får riktig, god mat, så aptiten har återvänt, och jag kan börja ta tillbaka mina tappade kilo.

Men det är inte för intet som mitt alter ego: Gnällgubben existerar, så jag måste få gnälla en stund.

I skrivandes stund har jag Piff & Puff som nattpersonal.
Det började med att jag skulle få min medicin. Avdelningschefen som är sjuksköterska har skrivit ett handhavandedokument med allt från medicinering till hygien. Jag ser att de står och läser, kliar sig i huvudet och argumenterar ohörbart. Efter en stund kommer de med medicinen och frågar om vad jag vill ha att dricka när jag sväljer medicinen. (Jag har en ”pegg”, en slang in i magen, där jag tar all medicin. Medicinen är då krossad med hjälp av en mortel och uppblandad med vatten. Morteln är placerad brevid dokumentet där det klart och tydligt står att jag ska ha all medicin via peggen. Jag uppmanar dem att läsa dokumentet igen och viftar argt med slangen till peggen. Efter ytterligare en kvarts huvudkliande blir det rätt.

Jag förstår att det här kommer att bli en natt utan trygghet, nästan som att vara tillbaka på sjukhuset.

Jag har ont i magen och ber Puff om Mikrolax för att få igång magen. Han kommer tillbaka med Novalucol…

När det är dags att sova, visar jag dem instruktioner som jag har skrivit på datorn:

• om jag larmar när jag ligger i sängen, framförallt mitt i natten, så beror det nästan alltid på ångestanfall, eller problem med andningen och jag vill flytta över till rullstolen.
• När jag ligger i sängen, så vill jag ligga mitt i sängen – på vänster sida. Inga kuddar bakom ryggen
• Inga täcken
• Var snäll och ta av mig skor och stödstrumpor när jag ska sova

• Låt ljuset vara tänt

• Låt datorn stå på

Nåväl…

De lägger mig och frågar: vill jag ha en kudde bakom ryggen, en filt, ska de släcka ljuset?
klockan två på natten får jag problem med andningen och larmar Piff & Puff för att få komma upp i rullstolen och medicinera (se första punkten i instruktionerna)
De kommer och undrar vad jag vill. Vill jag ha en filt? Kanske en extra kudde? Vill jag att de ska släcka ljuset? Efter en stunds gestikulerande, så tar de till en vild gissning: vill jag komma upp i rullstolen? Men varför det? Det är ju mitt i natten!

När jag väl kommer upp, arg som ett bi, visar jag instruktionerna på datorn igen. Piff & Puff tittar på varandra och ser ut som fågelholkar. Efter att ha markerat första punkten, förstorat den och ändrat till rödfärg, så tycks de få en snilleblixt: Aha! Du har problem med andningen och det var därför du ville komma upp! Jag inser att nätter med Piff & Puff kommer att bli långa nätter, sittandes i min rullstol. Jag kommer definitivt inte att lägga mig i sängen, utlämnad till geniernas gissningslekar.

Men det här är undantag. Jag har det bra här, men jag längtar hem. På ett sätt kan jag inte riktigt tro att jag har klarat mig. Det känns som att jag så länge jag finns kvar på en vårdinrättning, så kan det fortfarande gå åt helvete. Jag behöver komma hem till tryggheten där jag kan bearbeta och glömma vad som hänt. Där kan jag fokusera på att fylla återstoden av de dagar ALS:en ger mig med glädje och en känsla av att kunna vara till nytta för andra.

Mitt första minne från sjukhuset är en läkare i full skyddsutrustning som lutar sig över mig och frågar om jag har tänkt på hur jag vill ha det om jag bli sämre.

Det har jag ju. Jag har två läkare: en neurolog, och en infektionsläkare som ansvarar för min andningsfunktion. Han och jag har pratat om hur vi ska göra om jag blir så dålig att jag skulle behöva respirator. Respirator används till patienter som har en möjlighet att bli bättre av behandlingen. Jag tillhör inte den kategorin. ALS går bara åt ett håll. Därför har vi kommit överens om att jag ska bli sövd, sen får naturen ha sin gång, vilket i mitt fall innebär att hjärtat kommer att stanna.

Det är väldigt rationellt resonerat, men när man kämpar för sitt liv så är man inte så jävla rationell. Jag ber läkaren att lägga mig i respirator i alla fall. Kanske kan det gå bra i alla fall. Det här är ju inte min ALS som har gjort mig sämre, det är Covid. Läkaren säger att det inte finns någon narkosläkare som skulle utsätta mig för det. Utan respirator skulle jag dö, och med respirator så skulle jag också dö, fast plågsamt. Jag inser att han har rätt, och ska jag klara mig ur detta, så måste jag göra det själv. Kämpa, ett andetag i taget.

Jag har länge haft problem med min talförmåga och på tredje dagen försvinner den helt. Jag är nu stum och har inget möjlighet att kommunicera med läkare och sköterskor.
jag textar min syster och ber henne komma med min dator, så jag kan skriva det jag inte kan säga.

Jag får nu syrgas med tryck. Det har nått namn jag inte kommer ihåg, men kontentan är att jag genom en slang i näsan, en ”grimma” får syrgas med tryck.
jag har alltid haft svårt att andas genom näsan, och andas därför också med munnen. En sköterska uppmanar mig att enbart andas genom näsan, och när jag inte lyder, så försöker hon stänga min mun med våld…

På korttidsboendet fick jag en klapp på huvudet. Undersköterskan tyckte jag var såå duktig som kunde kissa alldeles själv i flaska. Jag kan inte bestämma mig för om hennes ton är anpassad till en femåring, eller en nittioårig dement. Hon ska i alla fall vara glad över att jag är fysiskt oförmögen att slåss.

Jag bad till gud varje dag på sjukhuset. Korta, egoistiska vädjanden om att få leva ett tag till. Och korta tack när jag klarat mig från det senaste anfallet.

Jag tror inte på gud. Jag anser mig vara en rationell person, och jag tror att vi ingår i ett kretslopp. Vi förmultnar och ger näring åt andra.
Men jag konstaterade ju tidigt att jag är ensam i det här, och är man rädd, ensam och utlämnad, så försvinner rationaliteten ut genom fönstret. Jag använde gud som en emotionell krycka. Det tror jag att hen förlåter mig.

Jag vill inte känna mig som en hög smutstvätt.

Vaknar av att två personal sliter och drar i mig minst sagt omilt. De byter blöja på mig. Jag har tydligen blöja nu för tiden. Ingen aning när det hände. De ser att jag är vaken, men de fortsätter att tala över huvudet på mig. Ingen fråga om hur jag mår, om allt är ok. Jag är bara ett paket i produktionslinjen, ingen människa.

Jag kissar i en flaska. Jag pekar på underlivet. Det är det internationella tecknet bland oss stumma för att vi behöver pinka.

En ur personalen öppnar blöjan och trär in snoppen i flaskan. Sedan står hon och glor på mig, otålig att jag ska bli klar. Under tiden står någon annan vid fotändan och fixar med någonting.
Jag utmanar er att försöka pinka under de omständigheterna.

Men jag har ett trick: jag lyssnar på ett tal av Stefan Löfven i mitt huvud. ”Det är allvar nu. Det är ingen tid för lek och stoj. Vi måste gemensamt visa solidaritet och gemensamt pissa i flaskor” Så här håller han på ett tag i mitt huvud, och det tycks hjälpa mig att slappna av tillräckligt för att kunna pinka framför en kvinna som otåligt suckar för att jag tar tid på mig.

Jag hallucinerar en hel del den första veckan. Jag ser olika djur och varelser i rummet. Det försvinner långsamt, men jag blir fortfarande kissnödig när jag hör Stefan Löfvens röst.

”LÅT BLI DEN!” skriker hon hysteriskt.
jag sitter i rullstolen och har precis fått en flaska att kissa i.
Sköterskan ska precis sticka in min penis i flaskan när jag sticker när min friska hand för att dra förhuden rätt. Ingenting konstigt förr oss som har begåvats med en penis. När den har legat inaktiv och skrynklat hop sig, så vill vi ju gärna kunna kissa rakt fram istället för i alla väderstreck. En hopskrynklad penis uppför sig om en brandslang som ligger på marken när man sätter på vattnet.
Den här sköterskan har ingen penis, utan försöker dra bort min hand medan hon skriker ”LÅT BLI DEN” Jag insisterar och vinner kampen.
Det är för mig obegripligt hur man kan tro att en 62-åring som knappt kan andas skulle försöka antasta en annan person sexuellt. Vi sågs aldrig mer. Troligtvis har hon begärt att slippa sexgalningen på rum 8.

Jag får panik om någon lägger på mig ett täcke eller en filt. Jag får panikångest om någon släcker ljuset i rummet.
Jag är nästan helt förlamad i benen och höger arm. Om någon lägger på mig en filt, så är jag utlämnad till när personalen bestämmer sig för att ta bort den igen. Själv är jag fysiskt oförmögen att ta bort den.
Varför jag får panik av att någon släcker ljuset återkommer jag till

Jag har fått gäddhäng på överarmarna, underarmarna, låren, halsen och röven.

Jag ligger i sängen och börjar få svart att andas. Jag behöver komma upp till min rullstol och inhalera.
Personalen här har börjat få en ovana att sticka in huvudet innanför dörren och fråga vad jag vill när jag larmar. På så sätt slipper de ta på sig all skyddsutrustning innan de vet vad jag vill. Problemet är ju bara att jag inte kan tala…
Den här gången frågar de inte ens vad jag vill, utan stänger bara av larmet och går. Jag larmar igen. Samma personal kommer tillbaka och säger ”vad vill du nu då?” med en irriterad röst, sen stänger hon av larmet igen och går sin väg utan att ta reda på vad jag vill.
Det är nu jag kommer att dö, tänker jag. En onödig död orsakad av nonchalans och dumhet.
Jag larmar igen och fokuserar på att fortsätta leva, ett andetag i taget. Svimmar jag nu, så vaknar jag inte igen.
5 timmar senare får jag hjälp av morgonpersonalen. Jag klarade det, men är fullständigt utmattad och min syresättning har sjunkit till farligt låga nivåer.

Jag frågar läkaren ”kommer jag att dö här?” Han undviker min blick och svarar inte. Säger bara ”vi tar en dag i taget” vilket är ett bra svar. Jag vill egentligen inte veta. Då kanske jag slutar kämpa.

Ett minne från de första dagarna är en sköterska som står lutad över mig och viskar ” jag önska att alla hade haft samma vilja att leva som du har. Ge inte upp. Jag finns här hos dig. Jag överger dig inte”

Ett gratis tips till all sjukvårdspersonal: När ni tar enkla prover som blodsocker, blodtryck eller syremättnad i blodet; dela med er av resultaten. Vi vill gärna veta, det är ju ändå vår kropp ni tagit prover på. Behandla oss som medverkande i processen. Själv är jag fixerad vid syremättnaden. Får jag upp den till 90 % så kan vi börja minska syrgasen.
Fråga gärna patienten om hen vill ha ljuset släckt innan ni släcker och lämnar rummet. Uppskattas av oss som inte kan tala.

Jag larmar på natten för att jag har svårt att andas. Jag pekar på rullstolen. Nu finns det ett dokument som säger till vårdpersonalen att de måste ta upp mig ur sängen när jag larmar.
Hon som kommer till mig säger ”vad ska du uppe å göra, det är mitt i natten, sånt trams. Du får ligga kvar tills i morgon bitti”, säger hon och går sin väg. Hon har nog inte läst dokumentet… nu får jag åter igen ta ett andetag i taget, i fem timmar.

Nattpersonal är inte onda människor. Det är orimliga strukturer som sliter ner dem och berövar dem den empati de en gång hade.

Det serveras fisk till lunch. Jag är så pass allergisk mot fisk att jag riskerar att dö. Hade jag varit dement så hade jag varit död nu. Det finns tydliga instruktioner om detta. Jag blir serverad fisk ytterligare två gånger…

Vaknar en natt med andningsproblem. Sträcker mig efter larmknappen, men den finns inte där! Någon har flyttat den utom räckhåll.
Om jag ska försöka beskriva känslan, så är det som att vakna i en djup brunn. Du kan se ljuset där uppe, men ingen hör dig, ingen vet att du är där. Kommer personal om två minuter, eller om några timmar?
Det är nu jag inte längre kan sova med ljuset släckt. Jag känner mig övergiven, bortglömd.

När det äntligen är dags att lämna sjukhuset, så har de förlagt mina egna kläder. Jag får åka till korttidsboendet i bara en t-shirt. Det är minusgrader ute. Jag fryser så jag vibrerar i hela kroppen. Men jag klarade det. Jag överlevde sjukhuset.

När jag fick min diagnos ALS, så hade jag haft mer än ett år på mig att förbereda mig på det värsta. Jag blev inte ledsen eller rädd, kände ingen dödsskräck.
Däremot funderade jag mycket på var min gräns skulle gå när det gällde ett värdigt liv. Skulle jag acceptera att bli en grönsak, eller skulle jag sätta en gräns för när det var dags att säga stopp och själv avsluta mitt liv med lite värdighet kvar?

Jag kom fram till att gränsen gick någonstans vid när jag inte kunna sköta mina kroppsfunktioner själv, typ blöja som främmande människor fick hjälpa mig med.

Jag funderade mycket på hur jag skulle avsluta mitt liv. Jag valde att skära upp armarna, men oroade mig för att jag skulle ta beslutet försent, när jag inte längre hade tillräcklig rörelseförmåga för att hantera en kniv. Jag beslutade mig för att köpa en sån där elektrisk kniv som används för att skära kebab. Den skulle ligga redo på mitt skrivbord.

Nu har jag blöja, men jag lever fortfarande.

Viljan att leva är större än man tror. Man vänjer sig, och gränsen går definitivt inte vid att ha blöja. Inte för mig åtminstone.
Redan innan Covid, när jag började få hemtjänst, tyckte jag det var förnedrande att behöva visa mig naken för främmande människor när jag skulle duscha. Men de främmande människorna upphörde att vara främlingar. Man vänjer sig.

Nu är jag nästan helt förlamad i benen och högra armen. Jag är stum. Jag har blöja. Jag måste ha hjälp av en lift och två personal för att förflytta mig mellan rullstolen och sängen. Jag kan inte vända mig själv i sängen. Jag kan fan inte ens vifta på tårna. Men man vänjer sig. Jag känner livsglädje och har inga planer på att avsluta mitt liv i förtid. Jag älskar livet. Döden kommer tids nog när andningsorganen slutar fungera. Till dess kommer jag att krama ur de glädjeämnen jag får till skänks.

Tack för att ni orkade läsa

De etablerade partierna saknar förmåga till självkritik.

Missnöjespartier växer som svampar ur jorden över hela Europa. Och när ett av dem blir domesticerat, och börjar klä sig i kostym, lockat av tanken på att faktiskt närma sig den verkliga makten, så växer nya konstellationer fram för att ta deras plats.

Vilka svar har etablerade politiska partier på de uttryck för oro, missnöje och ilska som vi ser utvecklas framför våra ögon i form av röster på populistiska partier?

En del anser att den ökande populismen kan förklaras med rasism och xenofobi mot immigranter och multikulturalism. Andra ser det i första hand som protester mot förlorade jobb, globalism och frihandel.
Men det är ett misstag att se det endast som ett utslag av rasism eller ekonomiskt missnöje. Populister har fingret på den ömma punkten: de etablerade partierna har inget svar att ge.

Innan de kan hoppas på att vinna tillbaka väljarstöd, måste de tänka igenom sin uppgift, och sina mål.

De måste ta till sig det missnöje som har tagit mandat ifrån dem. Inte genom att ta till sig missnöjets xenofobi och etnisk nationalism, utan genom att ta de klagomål på allvar som finns invävt i missnöjet.

Etablerade partier och den styrande ”eliten” som upplever sig som en måltavla för det här missnöjet, har svårigheter med att förstå kritiken. En av anledningarna till att de har svårt att förstå, är att de har så svårt att se sin egen roll i det uppkomna missnöjet.

De ser inte att populismen är en politisk respons på ett politiskt misslyckande.

I centrum för detta misslyckande ligger hur etablerade partier har genomfört globaliseringen de senaste 40 åren.

Två aspekter av det här projektet har orsakat det missnöje som har gett bränsle åt populismen. För det första: den nyliberala teknokratiska administrationen av det här projektet och för det andra; övertygelsen om att marknadsekonomin är det ultimata verktyget för att åstadkomma allmännytta.

Den teknokratiska lösningen har dränerat alla moraliska argument och istället lagt sin tilltro till ekonomisk effektivitet.
Den marknadsekonomiska versionen av globalisering har ökat de ekonomiska klyftorna.

Förespråkarna för detta har hävdat att diskursen inte längre handlar om vänster mot höger, utan om öppenhet kontra slutenhet.

Implicit så betydde detta att kritik mot outsourcing, frihandelsavtal  och fria kapitalflöden är trångsynt i motsats till vidsynt, tribalistisk i motsats till globalistisk. Samtidigt använde man sig av teknokratiska lösningar på samhällsproblem, fjärran från den vanlige medborgarens möjlighet att påverka.

Den här nyliberala, teknokratiska svängningen var något som partier, både från vänster och höger deltog i. Men det var accepterande av den nyliberalistiska marknadsekonomin från mitten och vänster som gav de allvarligaste konsekvenserna, både för själva globaliseringen, men också för de protester som följde.

Ekonomi kallar sig förment en vetenskap. Man kan till och med få Nobelpris i ekonomi. Visst är det tilltalande med en vetenskap som är i stort sett värdeneutral. En metod som grundar sig på ett fåtal antagande om mänskligt beteende gällande valfrihet och nytta. Det har nästan blivit till en absolut sanning, att marknadsekonomin löser alla samhällsproblem. Avreglera ekonomin så skapar individen själv, genom egenintresse och rationella val, ett samhälle som blomstrar. Men man har glömt bort en detalj som en gång i tiden sågs som självklar: ekonomisk teori måste gå hand i hand med moralisk teori. Det var något som Adam Smith och Karl Marx trots diametralt motsatta åsikter om allt annat, hade klart för sig.

Vi kan i dag prata om marknadsekonomin som ett väsen och en trosuppfattning. Ett väsen som försöker kompensera den skada nyliberalismen har gjort på samhällskroppen med en hundralapp här och en hundralapp där i ökad pension eller a-kassa, men det missnöje vi ser idag kan inte kompenseras med pengar, det finns ingen prislapp på förlorad respekt och självkänsla.

I stort sett alla partier i dag pratar om vikten av lika förutsättningar. En likvärdig skola t.ex., som ger alla lika förutsättningar är ju något positivt. Men det innebär också att vi får med oss ett meritokratiskt tänkande på köpet. Om alla har lika förutsättningar så finns det väl ingen ursäkt för misslyckande? Det är här, i den självgoda tankevurpan att vi förtjänar vår framgång som vi kan härleda missnöjet och missnöjesröstandet som har gett luft under vingarna för missnöjespartier.

Det är kanske inte så allvarligt att de som lyckas i dagens samhälle får hybris. Att de känner att deras framgångar beror på deras hårda arbete och disciplinerade leverne kan vi bjuda på. Att de inte är ödmjuka inför det faktum att de har haft tur är kanske irriterande, men inte samhällsomstörtande. Att de räknar turen att födas in i rätt familj, i rätt land, med högpresterande föräldrar som en prestation och att de råkar ha talang för de saker som just det här samhället uppskattar och premierar är inte det värsta.
Det värsta är vad den här attityden sänder för signal till de som inte lyckas. Likväl som den framgångsrike förtjänar sin framgång, förtjänar väl den som misslyckas sitt misslyckande?

Vi har fått lära oss att om vi följer reglerna och arbetar hårt, så blir vi belönade med framgång. Innebär inte det att de som inte får framgång egentligen bara är lata? Det kan låta som en hård slutsats, men politikers retorik och kontrollsystems utformning leder det i bevis.

Politiker pratar om att det ska löna sig att arbeta, underförstått att folk ska välja arbete framför bidrag.
Gör inte alla det? Vill inte alla känna att de är en del av något? Att de bidrar till sin del av ”samhällskontraktet”

Har du någonsin blivit arbetslös eller behövt gå sjukskriven en längre tid, så är det lätt att förstå ilskan och missnöjet. Om du har blivit utsliten i förtid på grund av orimliga arbetsförhållanden, eller arbetslös efter att företaget som varit din identitet, som har burit din självkänsla lägger ner, så är frustrationen förståelig.

Hela idén med ett meritokratiskt samhälle vilar på föreställningen att vi inte förtjänar att bli belönade eller bestraffade baserat på faktorer utom vår kontroll. Men att ha en talang, eller sakna en talang, är det något som vi kan påverka? Och om inte, så är det svårt att se varför de som lyckas, förtjänar större belöningar än de som trots att de kanske anstränger lika mycket, men har blivit mindre begåvade med de förmågor som ett marknadsdrivet samhälle råkar värdesätta.

En meritokrati berövar oss möjligheten att se oss dela en gemensam framtid och den lämnar väldigt lite utrymme för solidaritet. För den som inte lyckas i det här samhället är det svårt att undvika att tanken inte smyger sig på: jag kanske inte har försökt tillräckligt, det ÄR kanske mitt eget fel.

Det här ger upphov till skammens politik. Skammens politik skiljer sig från en politik mot orättvisor.  Politiken mot orättvisor riktar sig utåt; mot orättvisa system. Skammens politik kombinerar aversion mot vinnarna med en skavande brist på självkänsla.
Kanske är anledningen att de rika är rika att de förtjänar det mer än oss andra. Kanske är förlorarna liknöjda.

Den här skammens politik är mer brandfarlig än andra politiska uttryck. Den är en potent brygd i det missnöje och den ilska som driver populismen.

Vi befinner oss i en tid av politisk förändring. Vi befinner oss också i en tid av politisk förvirring.

Är det möjligt att föreställa sig en ny politik som adresserar frustrationen och ilskan som vi ser hos väljarna?

Rädslans politik

En del är rädda för döden, att förlora sitt arbete, eller att aldrig finna den stora kärleken.

Andra är rädda för el-cyklar, muslimer och Greta Thunberg.

Själv är jag rädd för krokodiler.

Min rädsla är irrationell, åtminstone så länge jag bor kvar i Sverige.

Det vi är mest rädda för är det okända, det vi saknar kunskap om. Det innefattar så vitt skilda saker som dödsskräck och islamofobi. De är irrationella, men de är också en lysande affärsidé för de som vill tillskansa sig makt.

Rädslan för det okända och kollapskramarna verkar i symbios.

När moster Agda i Korpilombolo inte vågar ge sig ut på stan efter mörkrets inbrott av rädsla för att bli gruppvåldtagen så grundar sig hennes rädsla inte i personliga erfarenheter, utan i en känsla av otrygghet skapad av politiska partier och media.
Hennes rädsla är irrationell. Hade du intervjuat ”moster Agdor” för femtio år sedan, så hade hon även då känt sig otrygg och inte vågat gå ut efter mörkrets inbrott.
Men något har hänt under de femtio år som har passerat mellan Agdorna.

Hennes rädsla blir numera bekräftad av diverse Kollapskramare. Det måste naturligtvis kännas skönt. Äntligen nån som lyssnar.

Media ska naturligtvis skriva om brott, det ingår i deras uppdrag, men vi ska vara medvetna om deras medvetenhet om att dåliga nyheter säljer bättre än goda nyheter, och inleder man med en upphetsande rubrik, så får man fler klick.
Vi bör också tänka på att brott är normbrytande, de är inte vanligt förekommande överallt. Hade de varit det, så hade de inte längre haft nyhetsvärde. Vi ska vara tacksamma över att brott fortfarande har ett nyhetsvärde.

Men media har också ett annat uppdrag: faktakoll. När jag här skriver media, så är det naturligtvis gammelmedia jag menar. Alternativ media har ett helt annat uppdrag. Där ingår inte faktakoll.

Det är därför odemokratiska partier som kommer till makten med demokratins hjälp attackerar
fri, oberoende media. Faktakoll och grävande journalistik ligger inte i deras intresse. Hur kan de skrämma vettet ur moster Agda om det förekommer faktakoll?  Men de hade egentligen inte behövt vara oroliga, moster Agda tar nämligen inte till sig fakta. Hon har fullt upp med att bekämpa den ”kognitiva dissonansen”

Kognitiv dissonans är mycket obehagligt. Den uppstår när ny kunskap motsäger din uppfattning av världen omkring dig. Då står man inför ett val: antingen ändrar man sin uppfattning, eller så ignorerar man den nya kunskapen. De flesta väljer ignoransens väg.

Kognitiv dissonans är ett tillstånd som kan drabba oss alla. Om jag skulle snubbla över ny kunskap som konstaterade att rättvisa är dåligt för ett gott samhälle, så skulle jag drabbas av kraftiga obehagskänslor, och risken är stor att jag skulle ignorera den nya kunskapen. Tack och lov så är det väldigt sällan jag drabbas av motstridiga, nya kunskaper som tvingar mig att välja. Senast det hände var i tonåren då jag lämnade Moderata samlingspartiet som det hette på den tiden.

Politiska partier är ännu mer medvetna om rädslan som affärsidé. Är man i rädslo, och hatmånglarbranschen, så har man en oerhörd nytta av att skapa rädsla och man behåller sina kunder med hjälp av den kognitiva dissonansen.

”Rädsla är bra. Den får saker uträttade” (Steve Bannon)
”Det finns ingen annan känsla än rädslan som kan få oss att snabbare tappa omdömet”,( Montaigne)

Med rädslans hjälp kan man styra människor i en viss riktning

Det här gör det oerhört lätt för populistiska partier att presentera enkla lösningar för att stilla upplevd otrygghet. Den senaste tidens rop på hårdare straff fick mig att tänka på den här historien:

En man står och kastar ut riskorn framför dörren och en förbipasserande frågar:
”varför kastar du ut riskorn?”
”För att hålla tigrarna borta”
”Men här finns ju inga tigrar”
”Nej där ser du, det fungerar”

Riskmedvetenhet är bra. Det är rationellt att se sig om åt båda hållen innan man går över gatan.
Det är rationellt att förbereda sig på flykt ifall det prasslar i en buske i en skog där du vet att det finns björnar.

Rädsla är nyttigt, men den måste ha proportioner

Vi är inte mer utsatta för risk, men mer medvetna om riskens existens tack vare utökad rapportering, både sann och falsk.

Vill vi motverka propagandan, så är jag inte säker på att bara faktainformation kommer att fixa det.
Vi måste visa på konkreta åtgärder som skapar ett bättre samhälle, för det finns problem (inte utmaningar) Å vad jag hatar det ordet! Ett problem måste åtgärdas annars kvarstår det och blir sannolikt värre. En utmaning kan du acceptera eller ignorera. Det finns problem som inte längre kan ignoreras.
Ökad brottslighet som beror på ökade klassklyftor, hopplöshet, och en känsla av att inte ha en framtid.
Klimathotet som måste åtgärdas på riktigt, inte genom symbolpolitik. Det kommer att kosta oss alla en hel del bekvämlighet, men gemensamt kan vi se till att det blir obekvämast för dem som skitar ner mest.
Vi har hemlöshet i ett av världens rikaste länder. Vi borde skämmas! Bostad är en mänsklig rättighet, inte ett spekulationsobjekt.
Vi har en skola som inte håller måttet eftersom vi har politiker som tillåter att dina och mina skattepengar som skulle gått till våra barns skolgång hamnar i riskkapitalisternas fickor. Vi har dessutom kommunpolitiker som år efter år underfinansierar verksamheten och ändå har fräckheten att påstå att de satsar på skolan.
Vi har en sjukvård och omvårdnad där personalen kör slut på sig själva efter otaliga ”effektiviseringar”

Det finns så mycket som behöver göras. Låt oss göra det tillsammans istället för att försöka övertyga moster Agda om att hon inte behöver vara orolig. Det lär inte hjälpa. Men det kanske hjälper både henne och alla oss andra ifall vi kavlar upp ärmarna och tar itu med problemen, inte utmaningarna.

”Hon är vid horisonten..Jag tar två steg framåt, hon flyttar sig två steg bort.

Jag går tio steg och horisonten springer tio steg framåt.

Det spelar ingen roll hur mycket jag går, jag kommer aldrig att nå henne.

Vad tjänar Utopia till?

Jo, till att få oss att gå.”
Eduardo Galeano
Las palabras andantes, 1993

 

 

Nu räcker det!

Nu räcker det!
Jag har alltid sagt att mitt mål här i livet är att dö nöjd. Jag är inte nöjd!

Parisavtalets klimatmål är långtifrån tillräckligt, vi behöver göra mer, men istället gör vi mindre.

Klyftorna mellan fattiga och rika ökar och vår välfärd eroderas, samtidigt som vi sänker skatten för de rika och låter riskkapitalister tjäna pengar på vår skattefinansierade vård, skola och omsorg. Dina och mina skattepengar hamnar i skatteparadis.

Det är dags att förpassa nyliberalism, NPM och andra dumheter till historiens skräphög där de hör hemma.

Det är dags för marknadsfundamentalisterna att se sanningen i vitögat: ni hade en idé, den funkade inte, nu går vi vidare. Idéerna om ett bättre och rättvisare samhälle finns redan. Nu ska vi bara hitta politiker som vågar genomföra dem!

Sverige har 7 riksdagspartier som är rädda för att förlora makt och 1 parti som har rädslan som affärsidé.

När rädsla får styra, så är det vanliga människor som får lida.

Vi behöver politiska partier som står upp för vad de tycker är moraliskt rätt och riktigt, inte vad opinionsundersökningar eller spinndoktorer säger är rätt.

Vi behöver politiker som står fast vid sina övertygelser.

Vi behöver politiker som är lojala med folket, inte partiets senaste utspel.

Ett gott samhälle byggs nerifrån och upp.

Ett gott samhälle ser sina minsta och svagaste.

Ett gott samhälle gör en konsekvensanalys av varje beslut som ska fattas med utgångspunkt i hur beslutet gynnar eller drabbar de som befinner sig längst ner på samhällsstegen.

I ett gott samhälle nöjer vi oss med mindre för att andra ska få det bättre.

Vi behöver samarbeta på gräsrotsnivå för att få till en förändring.
Det finns rörelser i Sverige och runt om i världen som varje dag kämpar för att skapa en värld där vi alla får plats och får leva med värdighet. Som kämpar för vår överlevnad, för ren luft, rent vatten, för klimaträttvisa.

Vi behöver aktivism som bygger på altruism, empati, rättvisa och medmänsklighet.
Vi behöver aktivism i våra parlament och på våra gator.
Vi behöver bli kloka och förnuftiga. Vi behöver arbeta tillsammans.

Det räcker nu. Jag har fått nog. Jag tänker inte tyst försvinna in i natten. Jag tänker kämpa.

Jag tänker bilda ett parti.

Det här är ett upprop.

Vill ni följa med på färden, bråka och vara besvärliga?

Vill ni dö nöjda?

Du känner dig själv som du känner andra

Lördag förmiddag och 10-åriga jag har som vanligt gått till parken för att spela fotboll med kompisarna. Idag är ett par äldre killar på plats vilket innebär att jag antagligen inte kommer att få vara med. Det händer ibland, men en 10-åring ger inte upp i förväg.

Vi ställer oss i en klunga och väntar på att de stora killarna ska börja välja spelare till sina lag. Att bli vald först är en liten killes motsvarighet till att vinna guldbollen.

En efter en får mina kompisar en nådig nick och springer över till sitt lag. Till slut är det bara jag och en rörelsehindrad kille med kryckor och stödskenor kvar. Han får den nådiga nicken. De stora killarna vänder sig till sina taggade lag och säger ”nu kör vi!”
Sen vänder sig en av dem om, och säger ”trodde du verkligen att du skulle få vara med? Jävla glasögonorm.

Jag är en hyfsad spelare, men tydligen är glasögon ett värre handikapp än kryckor och stödskenor.

Med åren lärde jag mig att det inte hade så mycket med glasögonen att göra. Det har alltid varit något med mitt utseende, eller mitt sätt att föra mig som triggat en önskan hos andra att göra mig illa. När jag som tonåring befann mig i en större folksamling, så var det alltid jag som blev måltavlan för de som ville slåss. Det var frustrerande, men på den tiden var det ett misstag att ge sig på mig. Det fick konsekvenser. Jag insåg redan i första klass att jag var tvungen att lära mig slåss för att få lite lugn och ro. Som tonåring var jag en farlig motståndare.

Nåväl, tillbaka till parken och mitt 10-åriga jag. Vad skulle jag göra nu? Gå hem igen och försöka förklara för mamma varför jag inte är i parken? Aldrig i livet. Jag gjorde det jag brukade göra; klättrade upp i ett högt träd och satte mig att filosofera, titta på människor, på fotbollsmatchen, medan jag väntade på att de stora killarna skulle tröttna och gå vidare. Det brukade de göra efter nån timme. Vi smågrabbar hade energi till att spela tills solen gick ner. Med mobbarna borta skulle jag få bli en del av gemenskapen igen.

Jag reflekterade inte över den bristande solidariteten hos mina jämnåriga. Jag funderade inte över Maslows behovstrappa. (https://sv.wikipedia.org/wiki/Behovshierarki ) Det gör man inte när man är tio år. Man tror att det här är så det ska vara, alltid, hela livet. Och på sätt och vis blev det också så, men det är mitt eget fel.

Min överlevnadsstrategi blev att dra mig tillbaka. Att aldrig gnälla. Att aldrig krusa. Att bara lita på mig själv och att vara tacksam över den sociala samvaro jag trots allt fick. Jag fick trots allt vänner, även om jag ofta var andrahandsvalet när bästisen inte var tillgänglig. Men jag nöjde mig. Jag blev aldrig en ensamvarg, utan deltog där jag blev accepterad.
Jag utvecklade ett sjätte sinne för när jag inte var välkommen någonstans. Minsta antydan, minsta hånfulla kommentar, så vände jag och gick. Aldrig krusa, aldrig vara inställsam. Vill ni inte ha mig, så fuck you.

Det här förde jag med mig in i vuxenlivet, och i förhållanden.

Minsta antydan, minsta förfluget, elakt ord i ett gräl, så gick jag. Jag såg mig aldrig om, jag kom aldrig tillbaka. Vill du inte ha mig precis som jag är, så är jag hellre ensam.

Det sägs att man blir klokare med åren. Fast för mig tog det tid. Jag upptäckte relativt nyligen att det fanns andra sätt att hantera konfrontationer än att abrupt lämna.
Jag upptäckte vänner som kämpade för sina förhållanden med näbbar och klor, oavsett hur många hårda ord som sades. De konfronterade, frågade, och grubblade över deras egen skuld i det inträffade.
De grät, svor, och försökte igen.

Jag vet inte hur resultatorienterad man ska vara. De har kvar sina förhållanden medan jag är ensam. Men vem av oss som är mest nöjd med sin lott vet jag inte. Kanske kan man nöja sig med ett förhållande som har skavanker, men jag kan det inte.

Men det var inte min relationsstatus som fick mig att tänka till och skriva det här. Mitt singelliv är en produkt av en tankeprocess som började som ett slags självförsvar i tidig ålder. Nej det var en insikt om hur vi tänker.

Jag är numera hyfsat bildad. Jag har en självbild där jag har ett intellektuellt mod och integritet. Jag ser mig själv som den ensamme tänkaren, typ Rhodins staty.

Men tänk om min numera självvalda isolering inte är integritet, utan feghet?

När jag vänder mig om och går min väg, så slipper jag alla konfrontationer, och jag slipper också att lära mig smärtsamma saker om mig själv. Hur många uppbrott har varit mitt fel?

Jag avundas mina vänner som har kämpat för det de har ansett vara värt att kämpa för. Det har ofta varit oerhört smärtsamt för dem, men de har valt smärtan framför att ge upp.

Jag har inte känt en avund för att de har räddat, eller försökt rädda sitt förhållande, utan för den kunskap det har gett dem om sig själva.

Man får inte självkännedom ensam på sin kammare. Att lära känna sig själv är en lagsport.

Det sägs att man måste lära känna sig själv innan man kan lära känna andra. Att man måste lära sig älska sig själv innan man kan älska andra. Det är sanningar jag numera ifrågasätter.

Genom att spegla dig i den andre lär du känna dig själv. Du kan aldrig se dig själv, utom i en spegel, och det är bara just det; en spegelbild, det är inte du. Du ser dig själv genom att konfronteras med andra.
Du upptäcker att din självbild inte nödvändigtvis delas av andra. Då kan du välja mellan att förneka och gå vidare, eller så kan du börja gräva i det. För varje fråga du ställer, för varje tvivel du grubblar över, finns en möjlighet att du hittar ytterligare en pusselbit till det som är du.

Det kvittar om det är självkännedom, kärlek, politik eller filosofi. Du får inte svaren genom att resonera med dig själv. De enda som nöjer sig med sina egna svar och vägrar input är konspirationsteoretiker och psykopater. Det enda sättet att testa dina tankar och teorier är att utsätta dig för debatt och granskning. Det gäller i den akademiska världen likväl som i ditt privatliv.

Om jag hade fått leva om mitt liv, så hade jag önskat att jag hade konfronterat mina kamrater när de stora killarna hade gått. Jag hade bråkat om deras brist på lojalitet, och jag hade frågat: varför jag?

Jag hade inte suttit i ett träd och väntat på att kusten skulle bli klar.
Jag hade inte accepterat ensamheten som någonting naturligt, ofrånkomligt. Jag hade kämpat. Det hade varit smärtsamt, men jag hade antagligen haft bättre självkännedom, och kanske också en bättre förståelse för världen nedanför mitt träd.

 

Kan allt köpas för pengar?

Det händer som vi alla vet, att folk parkerar på handikapp platser utan att ha tillstånd.
Blir de påkomna, så blir de bötfällda. Min fråga är; efter att de har betalat boten; är de då fria från skuld?

Det finns (åtminstone i USA) tjänster du kan utnyttja dig av för att slippa stå i kö till olika evenemang. Du betalar helt enkelt ett företag för tjänsten ”stå i kö” och företaget placerar en person i kön, så att du slipper. Är det rätt?

Under amerikanska inbördeskriget, så kunde du betala någon för att strida i ditt ställe.
Idag finns det yrkesarméer. Soldater får alltså betalt för att strida för sitt land. Är det patriotiskt att göra stridandet för ditt landa till en marknadsekonomisk vara?

Kan man köpa vänner? Jag vet inte hur det är nu, men tidigare kunde du köpa ”vänner” på FB. Du kanske har en taskig personlighet, eller av nån annan anledning har svårt att få vänner. Det kan ett företag fixa åt dig.

Jag är van att skriva och att tala inför publik, men även jag blir nervös inför uppgiften att t.ex. ge ett tal till brudparet. Det ska inte vara för långt. Det ska vara antingen underhållande eller rörande. Har du svårt för att formulera dig, så kan ett företag hjälpa dig. Du matar in all fakta du har om brudparet, beställer ett rörande eller roligt tal, och efter tre arbetsdagar får du ett tal. Hur skulle du reagera om du fick reda på att talet din best man framförde på ditt bröllop, ett tal som fick alla att snyfta av rörelse, var beställt på nätet?

Det pågår försök i USA med att betala brottslingar för att inte begå brott, framförallt gällande gängskjutningar och rån. 1000 dollar i månaden tror jag är den gängse taxan. Ifall det minskar antalet brott, är det då ett eftersträvansvärt initiativ?

Alla exempel jag har tagit upp handlar om två moraliska principer: kan allt köpas för pengar, och vad är skillnaden på lag och moral? Vad händer med ett samhälle där allt kan förvandlas till en vara?

I fallet med handikapp platsen, så har ju personen gjort rätt för sig genom att betala boten. Alla kan vi göra fel. Men om nu personen har gott om pengar och har satt det här i system. Om han ser parkeringsboten som en dyr, men för honom överkomlig avgift för att få parkera var han vill. Vad tycker vi då om honom? När boten förvandlas till avgift, så försvinner distinktionen mellan rätt och fel. En bot är en markering av att vi har gjort något moraliskt fel. När den boten förvandlas till en avgift, förvandlas den också från en moralisk markering till en klassfråga. Har du råd så betalar du en avgift, är du fattig betalar du böter.

När du förvandlar en vän eller ett tal till din vän till en vara, en tjänst som kan köpas, så förlorar den i värde. Det är uppenbart.

Kan patriotismen; att strida för ditt land, förvandlas till en vara, en tjänst? Uppenbart kan den ju det. Men är det rätt? Förlorar vi som samhälle något på vägen?

Vad säger ni om att betala brottslingar för att inte begå brott? Om det fungerar, så vore det ju från ett marknadsekonomiskt och utilitaristiskt synsätt en utmärkt strategi. Minskad brottslighet ger ökad trygghet och minskade kostnader för samhället. Men är det rätt? Vilka negativa konsekvenser kan det få? Vad skulle Kant ha sagt?

I diskussionen om ett solidariskt flyktingmottagande nämns ofta Ungern som ett problem. De vägrar att solidariskt ta sin del, och man överväger ekonomiska sanktioner, alltså att stoppa EU-bidrag till Ungern för att på så sätt tvinga dem till eftergifter. Varför inte göra tvärtom? I sann marknadsekonomisk och utilitaristisk anda, låta Ungern slippa ta emot flyktingar och istället låta dem betala en annan nation för att ta hand om Ungerns kvot.

Det skulle ju innebära en rad fördelar. Mottagarlandet skulle kunna använda dessa pengar för att bygga bostäder, skolor och på andra sätt förbättra möjligheten till ett bra mottagande. Dessutom finns ju fördelen av att slippa hamna i ett land som absolut inte vill ha en där.

Men är det rätt? Återigen kan vi jämföra nytta med moral. Det skulle ju innebära att fler flyktingar fick en fristad. Det skulle ge mottagarlandet ökade ekonomiska möjligheter till mottagande och integration. Och det skulle innebära att flyktingar slapp hamna i länder som för allt smör i Småland, inte vill ha dem där. Men överväger det de moraliska implikationerna? Jag ska inte tjata om fyrkantiga Kant, utan bara ställa frågan; vill vi förvandla flyktingar till en handelsvara ännu mer än vi redan gjort genom avtalen med Turkiet och Libyen. Vill vi sätta ett pris på en människas huvud?
Nu är ju Ungern ett dåligt exempel, eftersom det är ett fattigt land, som hur gärna de än ville, inte skulle ha råd att köpa sig fria. Men tänk om Europas rika länder skulle betala sina fattiga grannar i södra och östra Europa för att slippa flyktingmottagande? Det skulle ju innebära ett ökat antal människor som slapp undan krig och flyktingläger, men är verkligen solidaritet ytterligare en handelsvara? Vad händer när flyktingarna blir fler på grund av kommande miljökatastrofer? Vad händer när människor knackar på vår port när deras hemländer drabbas av torka, missväxt, och översvämningar? Vad händer när marknaden för flyktingar har blivit mättad, när fattiga länder tvingas säga nej till nya affärsuppgörelser oavsett prisnivå? Hur går vi tillbaka till att prata om solidaritet och medmänsklighet när vi har blivit vana vid att kunna köpa oss fria?

Kanske en inskränkning av bidrag till Ungern inte är en så bra idé som vid första anblicken. Förvandlar vi inte redan nu flyktingen till en vara när vi kopplar samman mottagandet med beviljande av bidrag? För det är ju precis vad det är; sköter du dig så får du dina pengar, trilskas du, så drar vi in pengarna. Kanske vore det bättre att helt enkelt sparka ut dem ur gemenskapen. Det vore mer i linje med ett moraliskt ställningstagande istället för en kommodifiering av människor.

Pratar vi inte för lite om moral i det här landet?

Slutligen vill jag ge cred till Professor Michael Sandel för hans föreläsningar som har gett inspiration och konkreta exempel till min text.

Mitt mål är att dö som en bättre människa.

Bättre än vadå, kan man ju undra? Bättre på att kommatera kanske?

Jag brukar försöka vara väldigt noggrann med orden. Det har ju blivit en folksport att missuppfatta.
Men eftersom jag skriver den här texten utan någon intention att försöka övertyga andra om något, så har jag gett mig själv tillåtelse att vara otydlig. De e inte så noga. Ska jag vara helt ärlig, så kom jag dessutom på rubriken i det kreativa tillståndet som kallas; nyvaken och kissnödig. Jag hade inte tid att ligga och fundera. När jag sen kom tillbaka till datorn nykissad och klarvaken, så insåg att jag att tvetydigheten gav mig en möjlighet att bre ut mig på ett sätt som teckenbegränsningar sällan ger utrymme för. För att inte tala om den ovanliga omständigheten att ha en rubrik utan innehåll. Ni som brukar skriva har säkert samma erfarenhet som jag; innehållet kommer först, sen får man försöka komma på en bra rubrik som ska fånga läsarens intresse.

”Mitt mål är att dö som en bättre människa”, är ju verkligen ett livsmål som heter duga, eller dödsmål kanske man skulle säga.

Bättre än alla andra? Nej, det hade nog varit att spänna bågen lite för högt med tanke på hur många som faktiskt dött före mig. Gandhi till exempel, Jesus, och Sven Andersson, för att bara nämna några.

Bättre än när jag föddes? Ja det kan väl vara ett rimligt mål om man bortser från att jag föddes ren, oskyldig och utan synd (Nä. Det finns ingen arvsynd) Sedan dess har man ju skitat ner både sig själv och planeten en del. Men det ska väl ändå inte räknas som ett orimligt mål att begravas som en aningen bättre människa än en nyfödd sådan, som ju faktiskt mest bara äter och bajsar.

Bättre än jag hade behövt om ingen tvingat mig? JA! Där har vi det.
Alla blir vi ju på ett eller annat sätt tvingade. Våra föräldrar ger oss värderingar. Vår omgivning bidrar med normer. Med lite tur, så är det bra värderingar och normer. Har vi ännu mer tur, så lär vi oss att tänka självständigt och därigenom sätta en kurs mot det braiga, eller det goda, som en normal människa hade uttryckt det.

Jag tänkte ge några exempel på värderingar som kan hjälpa eller stjälpa dig på vägen. Men eftersom det här är en opolitisk text utan pekpinnar, så överlämnar jag till er att avgöra vilka som hjälper eller stjälper.

• Sköt dig själv och skit i andra
• Behandla andra som du själv vill bli behandlad
• Vad hade Jesus gjort?
• Gud bestämmer
• Kismet
• Vi hjälper bättre på plats
• Själv e bäste dräng
• Människan är fri och okränkbar
• If you scratch mine, I’ll scratch your’s
• En god gärning är bättre än tio teorier I skogen
• Vi har en fri vilja
• Skatt är stöld
• Vi måste hjälpa våra egna först
• Var inte naiv
• Var realistisk
• Ingen man (eller kvinna) är en ö

Jag vet att alla inte är värderingar, men jag tyckte att de likväl fyllde sin plats.

Jag tänker nöja mig med att kommentera den sista ”Ingen man är en ö”
Vår överlevnad som art kräver ett egenintresse. Därför har vi högermänniskor. Ja jag vet att texten skulle vara opolitisk, men jag kunde inte låta bli.

Vad många glömmer bort är att vi inte bara har med oss vårt egenintresse i vårt DNA, utan också vår empati. De hänger ihop. Empatin ÄR egenintresse. Inte så mycket som en strategi för reciprocitet, utan som ett stöd för vår beslutsprocess. Vi måste se den andre (Ubuntu ”Jag är vad jag är på grund av vilka vi alla är”) Det hjälpte oss att överleva i små grupper om 100-150 personer. Nu är det svårt att ”se” alla när vi är så många. Men det gäller fortfarande. Vi behöver varandra. Vi måste bara lära oss att använda vår fantasi.

Så…nu vet jag att jag ska fantisera om andra människor för att bli en bättre människa?
Kanske inte riktigt så. Men om du är medveten om att dina handlingar påverkar andra, så kanske du tar bättre beslut.

Vi har slutat med att tända en cigarett vid middagsbordet när vi är bortbjudna på middag. Vi vet att det skitar ner luften och ger en obehaglig lukt. Sådana excesser sköter vi numera ute på balkongen.
Kanske kan vi också lära oss att skita ner mindre utomhus (bilkörning om någon inte fattade).
Kanske kan vi välja att äta mindre kött om vi är medvetna om vad köttätandet ställer till för miljön. Inte bara för oss själva, utan för människor på andra sidan jordklotet (jag ser dig).
Kanske vår empati kan få oss att lägga en peng i tiggarens mugg. Inte för att vi tycker synd, utan för att vi vet vad pengen åstadkommer hemma. Transfereringar lindrar nöd. Kanske är vi t.o.m. beredda att nöja oss med lite mindre för att andra ska få det lite bättre.

Det är vid det här laget som jag inser att det hade räckt med att skriva; att se den andre hjälper dig att dö som en bättre människa.

Ha de
Gnällgubben

 

 

 

Vad gör en person till en intellektuell människa?

Själv har jag blivit omnämnd vid ett tillfälle som en del av den intellektuella eliten, vilket ju kan tyckas smickrande, men svårt att ta på allvar när man vet att den benämningen användes som en eufemism för att det borde reserveras en lyktstolpe för mig i Finspång.

Några få andra har kallat mig intellektuell, och det har gjort mig förbannad. Det är en devalvering av ett begrepp som borde vara reserverat för människor som får oss att haja till, som ger oss en aha-upplevelse genom deras ifrågasättande av den upplevda verkligheten och deras förmåga att tänka nytt.

Själv rapar jag bara upp vad stora tänkare har tänkt. Jag kanske inte alltid är medveten om det, men det finns sällan något nytt under solen.

Vad utmärker då en äkta intellektuell? Det första jag kommer att tänka på är mod. Alla kan vi se oss om kring, observera och begrunda, läsa mycket och skriva ännu mer. Men det är få av oss som har modet att bortse från andras tänkande, konventioner och grupptrycket från våra medmänniskor. Att vara obekväm kräver mod.

Det är därför det, enligt min åsikt är omöjligt för en intellektuell person att vara en del av en organisation eller politiskt parti.

Att vara intellektuell innebär att man försöker påverka samhällsutvecklingen. Vi vanliga dödliga brukar göra det genom att organisera oss. Men det innebär att vi måste anpassa oss till en grupp, vilket strider mot den intellektuelles natur. Den intellektuelle måste vara oberoende.

Intellektuellt tänkande är ett ensamt arbete. Att ständigt ifrågasätta sina egna och även andras övertygelser, att inte luta sig tillbaka och vila i en ideologi gör en omöjlig i möblerade rum.

Om någon till äventyrs skulle ha ambitionen att räknas som intellektuell, så börja med att ifrågasätta alla övertygelser du har. Läs, ta många långa promenader, och förbered dig på att bli omtalad, baktalad, hyllad, och hånad, men framförallt; förbered dig på tystnaden från många av dem som du förr räknade som dina vänner.

Lycka till

Äntligen en vänstervåg inom S

Jag har följt bildandet av den nya S-föreningen Reformisterna, och den påföljande diskussionen mellan Vänsterpartister och Socialdemokrater på Facebook.

Det är påfallande mycket ilska och misstänksamhet som präglar samtalet. Och nu sticker jag också in huvudet i getingboet.

En sak som är intressant och förvånande är Daniel Suhonens ilska i en del trådar. Jag har alltid uppfattad DS som en mycket sansad och skicklig kommunikatör. Men den här gången blev det ett ”varför går ni inte över till Vänsterpartiet” för mycket. Jag förstår honom, även om jag beklagar utbrottet. Det måste kännas pressande med en så uppmärksammad palatsrevolution. Vanligtvis, så förekommer ju dessa interna strider om vägval inför lykta dörrar och allt vi får veta är det som strategiskt läcks.

Jag är förväntansfull och hoppas att jag inte blir besviken. Jag har länge efterlyst en starkare vänsterröst inom S.

Vad tror jag då kommer att hända? Jag hoppas att den nya föreningen växer sig stark under mandatperioden och att de får inflytande över Socialdemokraternas framtida vägval.

Jag skulle bli besviken ifall det bara visar sig vara strategi, sanktionerad från partiledningen, med syftet att locka tillbaka väljare från SD och förhindra en flykt vänsterut till det parti
jag själv väljer att rösta på: V. Backlashen kan bli enorm ifall återvändare, och de som valde att stanna kvar i S, upptäcker att inget förändras, att Reformisterna bara var ett kuttersmycke för att hålla alla nöjda.

Nu tror jag inte att det blir så. DS har varit kritisk mot partiet under en lång rad år. Antagligen ända sen Juholt fick lämna. Jag tror DS opposition är genuin.

Vad betyder då det här för V? Enligt min mening, inte påfallande mycket. Strömhopp av socialdemokrater till vänsterpartiet skulle bli ett nollsummespel. Mandaten som kan användas för opposition mot Högern skulle vara oförändrad. Vi behöver bli starka tillsammans genom en progressiv politik. Jag har inget emot en stark socialdemokrati, så länge jobbet görs för ökad rättvisa, minskade klyftor och så vidare.

Om däremot högerfalangen inom S skulle lyckas neutralisera, och hålla tillbaka vänstern inom S, så hoppas jag naturligtvis på en väljarflykt till V. Med status quo är inte socialdemokratin en möjlig samarbetspartner, den är rent av skadlig.

Några som intresserat följer det här men ny poppade popcorn, är naturligtvis Högern.
Jag har svårt att se någon rädsla från de hållet för en vänstersväng. De är nog övertygade om att höger, och mittenfraktionerna inom S ganska enkelt kommer att käka upp den nya uppstickaren. Jag tror inte de fruktar någon nämnvärd återvandring från SD till S. Möjligen en del missnöjesröster, men de flesta blir nog SD trogna eftersom deras invandringspolitik stämmer överens med deras verklighetsuppfattning.

Högern räknar nog också med att S fortsätter på den inslagna linjen och håller dörren stängd för samarbete med V.

Jag hoppas de har fel.

Ha de
Gnällgubben