Ibland är det skönt att misslyckas

Alla känner vi väl någon som alltid saboterar för sig själv? 

De är begåvade och intelligenta, men de tycks alltid ha otur. De kommer försent till den avgörande tentan och släpps inte in i salen. De ”glömmer” en avgörande anställningsintervju. De kommer fulla till den tredje dejten. 

Jag tror inte de är rädda för att misslyckas. Jag tror de är rädda för att lyckas! Och jag förstår dem.
Det innebär inte att jag är en av dem. Det tror jag inte i alla fall. Jag känner inget behov av att förstöra för mig själv. Det är tillräckligt jobbigt som det är utan att jag behöver krångla till det. Men jag förstår dem. 

Att vara framgångsrik innebär ju att du hela tiden höjer ribban för dina prestationer. 

Jag skriver detta sittandes på biblioteket, omgiven av stora tänkare i form av böcker. Det är avslappnande. Jag kan läsa och skriva tills ögon och fingrar blöder, det är ändå ingen risk att jag överträffar det som omger mig. Jag kan komma tillbaka i morgon och göra samma sak, i lugn och ro, utan att någon förväntar sig något av mig. Ingen stress. Bara lunka på. 

Men tänk om katastrofen inträffar? Tänk om jag utmärker mig? Ve o fasa!
”Har du läst den senaste boken av Gnällgubben?” ”Ja. Den håller inte alls samma klass som den förra” NÄ JAG VET! OK! Låt mig va! 

Va fan gör jag om jag skriver nåt genialiskt? Skriver nåt ännu mer genialiskt? Å sen då?
Vad gör du när du har åstadkommit ett mästerverk som inte kan överträffas? Börjar dricka absint, skär av dig örat och hamnar på en sluten avdelning? Eller så kanske du hamnar i morgonsoffor på TV, i nyhets, eller kulturpaneler. Let’s dance? 

Nä, sakta lunk e bättre. Med prestationer som inte hetsar upp nån i onödan.
” Du kan bättre” Ja, jag vet. 

Så nästa gång du läser nåt av mig som du inte är nöjd med. Felstavningar, rörigt eller tråkigt, så hoppas jag att du förstår att jag gjorde det med flit.  

Ha de
Gnällgubben 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Min pappa var en intolerant buffel!

angry old manJag växte upp med en pappa som retade sig på, och hade åsikter om det mesta. Både sånt han hade kunskap om, och sånt han hade noll koll på.

Att åka bil med honom var en upplevelse blandad av skräck, och en intensiv önskan av att bli tillräckligt gammal för att själv kunna ta över ratten. Pappas inställning i trafiken (och i livet för övrigt) var att alla andra var idioter. Han inte bara förväntade sig att andra trafikanter skulle göra misstag, han letade aktivt efter tillfällen att uttrycka sitt missnöje genom att tuta, hytta med näven och svära ljudligt. Så snart jag var tillräckligt stor för att kunna se ut genom rutan, upptäckte jag att pappas felsökande hos andra gjorde att han själv missade trafikskyltar, rödljus, och människor på övergångsställen. Min högra vadmuskel blev groteskt överutvecklad av att ständigt panikbromsa med hjälp av en broms som bara fanns i min fantasi.

I min barndom hade bilar registreringsskyltar som angav varifrån i Sverige de kom. Det gav pappa en möjlighet att döma i förväg. Stockholmsskylt? De jävlarna tror att de är nåt. Han (det var nästan alltid män som körde. En kvinnlig bilförare utlöste en helt egen litania oberoende av hemvist) Nåväl, en stockholmare? Han tror att han e nåt. Han kommer säkert försöka tränga sig, så de e lika bra att förekomma honom och inte ge onödigt med plats.
Blekinge eller Småland på skylten? Bönder som inte kan köra på trafikerade vägar. De ska hålla sig till traktorer på åkern. Bäst att tuta i förebyggande syfte så de vet sin plats.

Väl ute ur bilen så fortsatte han att reta sig på bilister som inte tog hänsyn till gångtrafikanter. Han retade sig på gångtrafikanter som gick för långsamt, eller för fort, människor som pratade för högt, eller kvinnor som rökte på allmän plats. Pappa rökte själv, både på allmän plats, och i bilen. Men det var mer tidsandan än pappas brist på hänsyn. Passiv rökning och barnperspektiv var om inte en myt, så i alla fall trams!

Väl inne i en affär så fortsatte pappa att prägla min barndom genom att köra på människor med kundvagnar om de inte flyttade sig tillräckligt snabbt, tränga sig, och med teaterviskning deklarera för världen vad han tyckte om idioter som betalade med kort och därigenom tog upp hans dyrbara tid.

Det fanns en sak som pappa var väldigt rädd för. Att bli lurad, eller utnyttjad. Det behövde inte vara något konkret. Det räckte med känslan av att kanske kunna bli lurad eller utnyttjad. Därför valde pappa nästan alltid att säga nej till det mesta. Jag minns en fotbollsmatch på Malmö stadion. Efter skräckfärden dit kom vi äntligen in till ståplatsläktaren (sittplats var till för lathundar och tjuvaktiga direktörer) Pappa förberedde sig på att se MFF förlora naturligtvis. Optimister är naiva. Har man bara tålamod och väntar, så kommer man att bli besviken. Jag träffade ett par skolkamrater och jag kom på den absurda idén att fråga om de inte kunde få åka med oss hem (de bodde i samma kvarter) Svaret blev ju nej naturligtvis. Pappa och hans bil var ingen taxirörelse. Hade de gått till matchen, kunde de också gå hem.

Den här känslan av att hellre säga nej än att riskera att på något sätt bli utnyttjad var något som jag lärde mig att hantera med åren. Pappa var inte snål. Han var generös och omtänksam, så länge man inte bad om något. Fick han komma på det själv, så kunde han ge bort sin sista skjorta. Var det hans eget initiativ, så var det ju ingen som försökte lura honom.

Den här rädslan för att bli lurad präglade hans syn på samhälle och politik. Hade alla socialbidragstagare legitima skäl? Var sjukskrivna verkligen sjuka? Kunde arbetslösa verkligen inte hitta arbete, eller var de lata?

Naturligtvis hade pappa också en klar uppfattning om politik. Det fanns bara ett parti man kunde rösta på: Socialdemokraterna. Högern var till för tjuvar och direktörer. Vänstern var kommunister (nuff said) och alla andra partier var bara ett slöseri med syre. De hade inget existensberättigande, förutom kanske Centern, bönderna ska ju också ha nån att rösta på. Under en bilfärd med pappa upptäckte jag en valaffisch från Kristdemokraterna. Jag frågade pappa om det inte var bra. Att vara både kristen och demokrat lät bra i mitt unga huvud. Pappa svarade: Dom jävlarna? Dom e hällörade! Kommentarer överflödiga!

Nu har jag hängt ut min numera avlidne pappa tillräckligt. Min pappa var så mycket mer än det jag har beskrivit. Samtidigt som han ifrågasatte socialbidragstagare, så arbetade han ideellt hela sitt vuxna liv för att hjälpa svaga och utsatta att kräva sin rätt. Jag svär på att han kunde sociallagstiftningen utantill. Han hjälpte människor med överklaganden till socialärenden och försäkringskassa. Han arbetade hårt för en jämlik och rättvis sjukvård. Han var stolt över att han betalade mycket i skatt eftersom han trodde på det sociala kontraktet där vi hjälps åt.

Jag har ingen sensmoralisk slutknorr till den här berättelsen, utan konstaterar bara att min pappa var som de flesta, komplex, mångfacetterad och inte alltid logisk. Ingen av oss är bara ond eller god. Vi är allting samtidigt.

Om ni (Gud förbjude) skulle känna igen er själva i beskrivningen, eller kanske troligare, någon i er bekantskapskrets, eller kanske i ett kommentarsfält på sociala media så förstår ni säkert vad jag menar. Markera gärna. Tolerera inte vad som helst. Säger man inte ifrån till bufflar, så kör de bara på, både verbalt och med kundvagnar, men minns också att även de är kapabla att göra bra saker, så länge de inte tror att nån försöker lura dem.

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Är demokrati nåt att ha?

För någon som är intresserad av statsvetenskap och demokratifrågor är dagens situation runt om i världen väldigt spännande. Många anser att demokratin är hotad. En del av Islamism, andra av fascism och somliga ser hot från båda hållen. Därför är vi i full gång nu med att gräva skyttegravar, både ideologiska och fysiska. Men vi lägger väldigt lite vikt vid att diskutera en utveckling av den demokrati vi säger oss försvara, och det är helt tyst om alternativ till demokratin, för att föreslå alternativ är samma sak som att vara anti-demokrat.

Men vad är det då vi försvarar? I dag har vi en representativ demokrati. Med jämna mellanrum röstar vi fram politiker som ska representera oss och våra åsikter i kommun, landsting och riksdag.
Hur känns det? Känner ni er representerade därute i stugorna? Om ni inte känner er representerade, vad kan ni göra åt det? Välja nya politiker som inte lyssnar på er? Vad är alternativet?

”De gamla grekerna” används ofta som en referenspunkt när vi diskuterar demokrati. De var först med att förstå nödvändigheten av maktdelning. Aristokratin, eliten, politikerna styr, och vi, du och jag kontrollerar dem, håller dem i örat, håller dem ansvariga.

Uppdelningen av lagstiftande, dömande, och verkställande är ett fundament som fortfarande används för att säkerställa demokratin. Vi får dagligen rapporter från andra sidan Atlanten där domstolarna förhindrar överilade dekret från president Trump.

Hur kan vi då som vanliga medborgare få mer att säga till om i beslutsprocesserna? Hur kan vi ställa politiker till svars när vi upplever att de har tappat kontakten med ”folkviljan”, när vi upplever att de fattar orättfärdiga beslut? Vad sägs om lite gammal hederlig direkt demokrati? Vad sägs om folkdomstolar? Inte i form av en inte allt för avlägsen kommunistisk totalitarism, utan snarare med det antika Grekland framför ögonen.

I dessa domstolar granskades ansvariga politiker varje år. Korruption, lagbrott och etiska tillkortakommanden ledde till omedelbar avsättning och straffansvar. Det kan ju vara intressant att veta att det ansågs som ett brott att ljuga för folket! Juryn valdes ut slumpvis som ett representativt urval av folket och dess vilja, 6000 medborgare valdes ut varje år för obligatorisk tjänstgöring i dessa domstolar. Vid varje enskilt tillfälle tjänstgjorde mellan 500 och 1500 som jury.

Nu kommer vi till en viktig fråga. Kan ett urval av vanliga medborgare utan någon särskild kompetens anses vara förmögna att avgöra viktiga frågor?

Om svaret är nej, borde vi kanske låta en aristokrati styra över oss istället. En elit bestående av välutbildade, belästa människor som ägnar sitt liv åt att fundera över moral, etik och landets utveckling. Om det låter otäckt, så beror det på att åtminstone jag tycker det är otäckt.

Jag tror inte att förmågan att skilja på rätt och fel ligger i hur många böcker du har läst. Din eventuella brist på utbildning och bildning kompenseras genom att det inte är du ensam som tar ett beslut. Gruppens beslut är alltid korrekt även om ett individuellt beslut kan vara ”fel”

Jag ska försöka förklara vad jag menar. Om vi ställer en stor skål med kulor framför dig och du ska avgöra hur många kulor som finns i skålen, så är sannolikheten att din bedömning kommer att vara korrekt väldigt liten. Men om vi låter en stor grupp människor avgöra, så kommer den sammanlagda summan av gissningar, delat med antalet gissningar att ligga inom en felmarginal på +- 0,1%.
Ju större urval, desto säkrare kommer uppskattningen att vara. Om du inte tror mig, så testa själv på en grupp av dina vänner. Har du inga vänner så sätt upp en stor skål med godis på allmän plats och låt människor gissa.

Jag är väl medveten om att vi inte pratar om kulor, godis eller gissningslekar här. Vi pratar om hur landets ska styras.

Varför vill då inte politiker ha en direkt demokrati där folkets åsikt styr i varje fråga? Standardsvaret brukar vara att direkt demokrati är för trögt. Det skulle inte gå att styra ett land där varje fråga skulle avgöras med folkomröstning. Det håller jag med om, men hela folket behöver inte delta. Det räcker med ett representativt urval. Det snor man ihop på kort tid.

Jag misstänker att den största aversionen ligger i att man inte vill ha ett ”pöbelvälde” där man låter vanliga människor ta beslut hit och dit. Man vet inte vad de kan komma att besluta. Platon, en uttalad motståndare till demokrati som styrelseskick hänvisade ofta till folkets dom över Sokrates. Platon hade samma farhågor som vi har i dag. Kan folket se igenom demagogernas retorik? Kan folket avgöra vad som är rätt och fel. Kan de skilja mellan lögn och sanning? Ja, det kan de.

Jag är övertygad om att ett representativt urval av människor kan fatta kloka beslut, oavsett bildningsnivå. Och jag är inte ensam om den övertygelsen. Varför skulle vi annars ha opinionsmätningar? Åtminstone de politiker som gynnas av den senaste mätningen brukar vara övertygad om människors klokhet.

Det är ett stort ansvar att styra ett land. Majoriteten kanske är nöjd med den nuvarande situationen? Vi lägger vår röst vart fjärde år och överlämnar sedan styret till de som vi tror är bättre lämpade än oss. Vi tittar passivt-aggressivt på, och uttrycker vår frustration framför TV:n, i lunchrummet på jobb, eller på sociala media. I min värld får man lov att gnälla, men bara om man har ett förslag till andra sätt att lösa problem.

Kanske är vi redo. Kanske ett ökat personligt ansvar för demokratin skulle tvinga/stimulera oss att öka vår kunskap om hur en stat fungerar. Jag har en naiv vision av ett samtal vid köksbordet som handlar om de saker vi i dag tar för givna; frihet, demokrati, rättvisa, personligt ansvar. Saker som plötsligt blivit akut aktuella när vi tagits ut som jury/beslutsfattare. Man kan bli svettig i händerna för mindre.

Vi kanske ska starta i liten skala och behålla vår representativa demokrati i parlamentet. Kanske ändra reglerna för de folkomröstningar vi har i dag till beslutande istället för rådgivande? Vi kanske ska fokusera på ansvarsutkrävande genom representation i domstolarna som grekerna? Håll med om att det är en tilltalande tanke att kunna sparka en politiker som ljugit för folket!

Jag hoppas på andra förslag till utveckling av demokratin från er. Jag har inget behov av att ha rätt, men om vi nöjer oss med en demokrati som utvecklades samtida med ångmaskinen, och inbillar oss att den kan leverera samma resultat i vårt informationssamhälle, så har vi sannerligen ett styre som vi förtjänar!

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Jag är tacksam över SD

SD tog oss andra med byxorna nere. De har varit otroligt skickliga i sin propaganda. De har varit totalt överlägsna när det gäller problemformulering och att sätta agendan för vad vi pratar om.

Aftonbladet publicerade 2017-07-01

http://www.aftonbladet.se/debatt/a/KV6xo/tack-sd–ni-tog-oss-alla-med-byxorna-nere

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Det var en gång en liten, liten stad. 2/2

Här kan du läsa del 1

Man bestämde sig för ”ett solidariskt minimi-åtagande”. Om alla andra städer tog emot en person, så skulle också vår lilla stad ta emot en person. Förutsatt att han inte verkade vara som Evert. Man gjorde utförliga tester på flyktingarna. Man ställde frågor med flera olika svarsalternativ, och om objektet svarade tvärsäkert utan att fråga hur andra hade svarat, så kördes han omedelbart på porten. Man röntgade också, och utförde DNA-tester för att utesluta släktskap med Evert. Blev en person slutligen godkänd, så skickades han till ett i all hast uppsatt flyktingläger som saknade både el och vatten. Man hade inte kunnat komma överens om vem som skulle betala för ett sådant överdåd. Stadens pengar var ju faktiskt till för stadens invånare. Det var ju dom som hade bidragit till stadens rikedom, inte flyktingarna. Så det temporära flyktinglägret sattes upp av ett antal frivilliga mammor, som trots bristen på konsensus, inte stod ut med att se dessa hungriga trötta människor ligga under bar himmel.

Staden beslutade också att inte ge flyktingarna status som medborgare. Kriget kunde ju ta slut och då skulle ju naturligtvis flyktingarna återvända till Pluttköping och sluta ligga vår lilla stad till last. Dessutom fanns ju alltid risken att dessa ”nyanlända” inte skulle förstå vår lilla stads tradition av konsensus och därigenom skapa kaos. Det kanske t.o.m. skulle bli krig i vår lilla stad. Människorna från Pluttköping var ju bevisligen krigiska till skillnad från vår lilla stad som aldrig använde vapen själva, utan nöjde sig med att sälja dem. Som civiliserade människor gör.

Nu hände det som alla hade fruktat. Evert började uttrycka en annan mening än resten av staden.

Evert sa inte så mycket. Det var mer hans handlingar som talade. Nu hade det kommit 7 nya barn i den stora flyktingvågen. Evert startade en skola för barnen. Den lilla staden skola fick de inte gå i eftersom deras vistelse i staden bara var temporär, och dessutom var skolan till för stadens medborgare. Evert framförde den icke allmänt hållna uppfattningen att alla barn mår bra av skolgång. Tänk om kriget höll på länge? Skulle vi efter kriget skicka tillbaka analfabeter till Pluttköping? Hur skulle de då kunna bygga upp sin stad igen?  Dessutom insisterade Evert på att alla flyktingar skulle lära sig staden dialekt, så de kunde delta i produktionen och försörja sig själva. Dessutom var Evert övertygad om att vår lilla stad kunde lära sig mycket av människorna från Pluttköping. Evert misstänkte nämligen att marknaden för kanoner förr eller senare skulle vara mättad. Kanske man t.o.m. skulle kunna byta inriktning på produktionen? Varför inte tillverka någonting som inte skapade flyktingar? Järnspisar och stekpannor t.ex. Med hjälp av flyktingarna från Pluttköping kunde man kanske lära sig göra deras suveräna kantarelltoasts och kanske t.o.m. få en stjärna i Guide Goodyear.

Den lilla stadens invånare blev rasande. Hade de inte varit ett folk som aldrig slogs, hade de säkert klippt till honom. Menade han verkligen att det var deras fel att människor dog i kriget? Hade de inte alltid varit en humanismens högborg som aldrig använde kanoner? Dessutom tyckte alla utom Evert och flyktingarna att kantarelltoast smakade äckligt.

Åren gick och flyktingarna blev fler. Evert fick rätt. Ingen efterfrågade den lilla stadens kanoner mer. Både Mega City och Örnhuvudstaden tillverkade nu kanoner som var vida överlägsna i antalet döda per kanonkula. Trots detta så blomstrade den lilla staden. Evert hade föreslagit att man skulle använda stålet som inte längre behövdes till kanoner, till att tillverka grävskopor och lyftkranar. Örnhuvudstaden hade stort behov att sådant till återuppbyggnaden av de delar av Pluttköping som man nu hade annekterat. På så sätt gav ju faktiskt kanonerna dubbel återbäring.
Evert blev först nedröstad som vanligt. Man kunde ju inte skicka material till en förtryckande ockupationsmakt! Pluttköpingarna fick helt enkelt stå ut i grushögarna till de var en fri, oberoende stat igen. Behövde de hjälp i sin befrielsekamp, så hade ju den lilla staden ett antal kanoner kvar i restlager som de kunde få köpa billigt. Då tog Evert tillsammans med ett antal flyktingar saken i egna händer och åkte till de delar av Pluttköping som inte bombades längre och började bygga upp stadsdel efter stadsdel. När medborgarna i den lilla staden upptäckte hur mycket pengar Evert tjänade, samtidigt som en del flyktingar började flytta tillbaka och hjälpa till med återuppbyggnaden, så försvann den lilla stadens betänkligheter mot Everts projekt. En humanitär insats som gav pengar och minskade antalet människor från Pluttköping i den lilla staden var oemotståndligt.

Efter ytterligare några år drog sig Örnhuvudstaden tillbaka från Pluttköping, och gränserna från före kriget återupprättades. Alla kantarellställen hade blivit sönderbombade, och när Örnhuvudstaden hade svalt sin stolthet, så insåg man att alla ytterligare strider bara skulle kosta pengar och återbäringen i form av svamp var noll.

Flyktingarna återvände till Pluttköping, och i väntan på att kantarellerna skulle komma tillbaka, så livnärde de sig på att hålla föredrag om hur det var att leva i den lilla staden där alla kom överens.

I den lilla staden återgick allt till det normala. Alla Pluttköpingsbor var borta och ingen talade längre för högt, eller grälade när de inte kom överens. Man återupptog kanontillverkningen igen i hopp om nya svampkonflikter, men vad de inte visste var att under flyktingkrisen hade det fötts ett antal barn som hade en större talang för att tillaga kantarelltoast istället för kanoner. De grälade och vägrade oroande ofta att komma överens, vilket ledde till ett stort antal uppfinningar som aldrig tidigare hade sett dagens ljus i en liten stad där alla måste vara överens. Allt ifrån svamptorkningsmaskiner till kommersiella fingersvamps odlingar. Staden blomstrade och fick till slut ett namn: Lagomköping.

(Evert stannade kvar i Pluttköping, där han dog alldeles för tidigt efter att ha ätit på tok för mycket Kantarellstuvning)

Snipp, snapp, snut. Nu e sagan slut.
Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Våga erkänna när du har fel

Jag fick den här artikeln med tillhörande kommentarer i mitt flöde.
”Massiva besparingar på välfärden i SD:s budget”

https://www.dagenssamhalle.se/debatt/massiva-besparingar-pa-vaelfaerden-i-sds-budget-17952

De flesta kommentarer fördömde SD för deras orealistiska budgetförslag, som bara gick ut på att stoppa invandringen som vanligt. En kommentator protesterade och påstod att artikeln var lögn och förtal. Debatten var hätsk och kraven på källor var många. Anti-SD länkade till motionen. Pro-SD vägrade kommentera den. Som vanligt alltså. Påhopp från båda sidor och väldigt mycket hopblandning av åsikter kontra fakta.

Vad som irriterar mig är att Anti-SD, som var de enda som presenterade källa, ansåg att detta var fakta.

I min värld är fakta absolut. 1+1=2. Jorden är rund (eller åtminstone inte platt). Det är åtminstone något som inte kan ifrågasättas utom av de mest förhärdade foliehattar.

En budgetmotion är inte fakta.

Jag läste alla kommentarer, läste artikeln, repliken från SD, och försökte ta mig igenom budgetmotionen. Varenda fiber i min kropp ville få bekräftat att budgetmotionen var orealistisk, illasinnad, och allmänt ond. Jag hade ju kunnat nöja mig med att lita på mina åsiktsfränder och ta artikeln som sanning och SD:s försvar av den som falskt. Men jag kunde inte. Jag har ovanan att tänka själv och dra egna slutsatser, men jag är inte ekonom, och kan därför inte avgöra konsekvenserna av en budget. Jag förstår att en neddragning inom ett område innebär ett minus i kassan där, men när de som lagt budgeten påstår att det kompenseras på andra ställen i budgeten så kan jag inte avgöra om det är sant eller falskt. Ibland kan inte heller den som skapat budgeten avgöra. Man räknar med ”dynamiska effekter” Man hoppas på ett speciellt utfall, men hur i hela världen ska jag som lekman kunna avgöra det?

Är jag och andra som mig, hänvisade till att lita på ”vårt lag” De våra talar sanning och de andra ljuger.

Jag gör som jag brukar göra när något går över mitt förstånd. Jag litar på experterna. Jag inväntar experternas utlåtanden. Det är enda sättet åtminstone för mig att få ordning i en komplicerad värld. Men inte ens där går det att vara säker. Är experten oberoende? Ska jag verkligen behöva undersöka expertens bakgrund för att få rätsida på en artikel som så många uttalar sig tvärsäkert om?

Nej, det är jag för lat för, dessutom har jag faktiskt ett liv att leva också. Men jag har ett förslag till en genväg. Om en expert säger en sak, och nio andra säger något annat, så är det mest sannolikt att de nio har rätt.

Det här är något som populisterna absolut inte vill att vi ska göra. Hela deras kampanj mot media och experter, med den ena mörkläggningsteorin efter den andra går ju ut på att vi inte ska ta till oss fakta grundade på kunskap. Hur ska man kunna ljuga, förvanska, och överdriva om folk vänder sig till experter och frågar; är detta sant?

Det är dags att anlägga moteld. Släpp taget om ditt ego, och inse att de finns de som vet mer än du. Ha vilken åsikt du vill, men blanda inte ihop den med fakta. Vi klagar på hetsande rubriker, och dålig täckning av nyheter, samtidigt som vi har slutat att betala för våra tidningar på nätet. Vill ni ha grävande journalistik och kunniga journalister? Då har jag ett förslag. Betala för en prenumeration.

Lita på experter i högre grad än du gör nu. Men nöj dig inte med en. Kolla runt lite. Var inte så jäkla lat! Var inte rädd för att bli motbevisad. Att ändra åsikt betyder inte nödvändigtvis att du är en vindflöjel. Är du intellektuellt ärlig och anser att du har haft fel, så är en ändrad åsikt ett bevis på att du är intelligent.

Ni får gärna motbevisa mig. Jag erkänner när jag har fel, men det har ännu inte hänt.

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Det var en gång en liten, liten stad. 1/2

Det var en gång en liten, liten stad. Den hade inget namn. Stadens styrande hade förgäves försökt komma överens om ett namn, men misslyckats gång på gång. Invånarna i den här lilla staden hade en väldigt speciell egenhet, de var tvungna att vara överens – allihop för att må bra. Om någon anmälde en avvikande uppfattning, så lät de hellre bli att ta ett beslut, eller så tillsatte de en utredning i hopp om att Evert skulle ändra sig. Det var nämligen nästan alltid Evert som hade en avvikande mening. Hans Mamma kom från en annan stad, och även om Evert var född i vår namnlösa stad, så hade hans Mamma aldrig lyckat inpränta i Everts huvud hur viktigt det var att vara överens.

Nya namnförslag låg ute för remiss, och man hoppades att Evert skulle godkänna det nya förslaget (Evertstad). Det hade funnits ett annat förslag också. Man skulle be Evert att flytta, men det gick inte Everts Mamma med på, så nu låg hoppet hos Everts ego.

Egentligen så var inte detta en så stor fråga. Man kunde klara sig ganska bra utan ett namn. Alla visste ju var staden låg. Invånare i andra städer refererade helt enkelt till staden som ”konsensus-töntarna”

Staden blomstrade. Man levde till största delen av sin gruvdrift och sin tillverkning av sina fantastiskt dödliga kanoner.

En dag bröt det ut ett krig mellan två andra små städer,  Pluttköping och Mikrodalen.
Mikrodalen som var den minsta staden i området skyndade sig att beställa en akut leverans av kanoner. T.o.m. Evert gick med på försäljningen av vapen, så länge som Mikrodalen lovade att inte använda kanonerna mot någon annan. Det lovade Mikrodalen. Lite senare började man att sälja vapen också till Pluttköping. Det var ju inte mer än rättvist. Vår lilla stad tog aldrig ställning. Man var alltid neutral. På så sätt slapp man uppslitande diskussioner där man kanske (ve o fasa) inte skulle kunna komma överens. Dessutom var det bra för ekonomin att vara neutral.

Nu började också de stora städerna, som Mega City och Örnhuvudstaden att lägga sig i konflikten.
Både Mikrodalen och Pluttköping hade enorma arealer med kantareller inom sina områden, och Mega City ville absolut inte att Örnhuvudstaden skulle få ensam tillgång till dessa. Kantarelltoast var ju ändå Mega Citys nationalrätt.

Nu hände något som ingen hade räknat med. Örnhuvudstaden började få ett övertag i konflikten, eller, ja, Mikrodalen. Men bombplanen kom uteslutande från Örnhuvudstaden och även de kanoner som vår lilla stad inte kunde leverera kom från Örnhuvudstaden, men officiellt var det Mikrodalen som började få ett övertag.

Människorna från Pluttköping började fly.

Det hade vår lilla stad inte tagit med i beräkningen. Vart skulle flyktingarna ta vägen? Inte till vår lilla stad i alla fall. Där var det fullt. Staden var visserligen väldigt rik efter all försäljning av kanoner, men det fanns helt enkelt inte plats. Staden var alldeles för liten. Dessutom var stadens rikedomar redan utlovade till dess invånare. Det fanns inga extra resurser att dela med sig av och ingen var villig att minska sin egen andel av rikedomarna. Stadens invånare började bli upprörda. Hade de kanske inte tagit sitt ansvar genom att tillgodose alla parters behov av kanoner? Hade man inte tillåtit Everts Mamma att flytta till staden för 20 år sedan? Och titta hur det hade gått! Evert var inte som de andra. Han kunde aldrig hålla käften och bara hålla med. Tänk om flyktingarna var som Evert? Dessutom var man rädd för våldsamheter. Flyktingarna var ju bevisligen våldsamma. De hade ju använt kanoner! Nä. Nu var det dags för andra städer att ta ansvar. Hela bördan kunde inte läggas på vår lilla stad.

Fortsättning följer…

 

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Jag är så glad att jag är Svensk

Inspirerad av alla texter om Nationaldagen, började jag själv skriva en text. Naturbild AB
+46 8 411 43 30
info@naturbild.se
Jag hade tänkt att den skulle handla om allt som är bra med Sverige, vad som får mig att vara stolt över att jag är Svensk. Men det var svårare än jag trodde. Texten kändes krystad, lite banal. Efter att ha tagit bort, och skrivit nytt ett antal gånger, satt jag och glodde på den blinkande markören i närmare en timme, innan jag kom på varför skrivandet gick så trögt. Det var inte äkta. Jag känner ingen speciell stolthet över att vara Svensk, och det som är bra med Sverige är också bra med många andra länder.

Däremot är jag tacksam över att bo i Sverige. Jag är tacksam över allt ifrån att ha yttrandefrihet till att sophämtningen fungerar. Saker som jag tar för givet. Saker som känns som om de alltid har funnits här, och därför alltid kommer att finnas. Så jag skulle vilja skriva en text om att uppskatta det vi har. Att inte ta saker för givet.

Vi minns inte längre hur det är att höra bombplanen och hoppas att bomberna ska falla någon annan stans. Att vi ska få leva ännu en dag.
Vi minns inte längre hur det känns att hålla vårt barn i famnen när det sakta, med uppsvälld mage tynar bort av svälten. Hur mässlingen tar vårt barn ifrån oss eftersom det inte finns vaccin. Vi minns inte ilskan och frustration över att vi inte kan skydda våra nära och kära.

Vi minns inte rädslan när säkerhetstjänsten bankar på dörren mitt i natten. Vi minns inte hur kritik av de styrande kan innebära död och tortyr.

Vi minns inte köer till soppkök, tiggande barn, och människor som saknar ett hem. I dag drabbar det andra. Vi minns inte.

Därför är det bättre att vi minns och är tacksamma, än att vi är stolta. Vår stolthet bär vi på andras axlar. De som kom före oss. Både de som byggde vårt land, och de som exploaterades för att vi skulle kunna växa och utvecklas.

Vår tacksamhet ska vara ödmjuk, och vi ska minnas att det vi har nu kan vara borta i morgon.
Vi ska minnas det som har varit, och vara beredda att försvara det vi har, samtidigt som vi hjälper dem som nu befinner sig där vi en gång var.

Jag är tacksam över att mina skogar inte är skövlade. Att jag bara behöver vrida på kranen för att dricka mig otörstig. Att mina barn får gå i skolan och inte behöver svälta.
Jag är tacksam över att ha haft turen att födas i Sverige.

Och jag är beredd att dela med mig. Jag kan nöja mig med mindre.

Jag är så glad att jag är Svensk…

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Försök inte att sno våra ord

Publicerat i Aftonbladet 2017-05-29
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/78MK4/forsok-inte-att-sno-vara-ord-populister

”Först snodde de vår flagga. Nu lägger de beslag på våra ord, och dess betydelse.
Med ”de” menar jag främst populister och högerextremister, men det sprider sig vänsterut i takt med en osäker väljarbas där fler och fler börjar anamma retoriken från höger i syfte att locka tillbaka väljare från SD.”

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Låter vi dem vara, så låter de oss vara.

Den 23:e maj vaknade vi upp till ytterligare ett terroristdåd. Den här gången i Storbritannien, riktat mot barn och ungdomar. Det är terrorism i dess mest barbariska skepnad.

På sociala media visar människor sin sorg och ilska. Men det finns också de som utnyttjar katastrofen för sina egna syften. ”Så går det när man importerar terrorister till Europa” ”Ut med dom”
Återigen är det en Irakisk taxichaufför i Stockholm som avkrävs ett avståndstagande från terrorism.
Återigen är det en Somalisk skolflicka i Göteborg som blir kallad terrorist.
Återigen är det en Egyptisk gästföreläsare på högskolan i Malmö som får misstänksamma blickar.

Självutnämnda terrorexperter föreslår att vi ska bomba mer och invadera mer för att en gång för alla utrota terrorn.

Låt mig ställa en fråga: hur har kriget mot terrorn funkat hittills? Det kanske krävs annat än bomber och granater för att befria Europa från terror? För det är bara när Europa drabbas som vi blir riktigt upprörda. Att de flesta terrordåd drabbar muslimer i muslimska länder lyckas vi bortse ifrån.

Jag har ett förslag. På samma manér som i sociala media, så ska jag generalisera och göra det enkelt.

Om vi låter dem vara ifred, så låter de oss vara ifred.

Europa har en lång historia av inblandning och våldsutövning i mellanöstern.
Vi kan börja med Sykes-Picot-avtalet som slöts mellan Storbritannien och Frankrike 2016.Sykes Picot
I avtalet delade man upp det sönderfallna Osmanska riket i intressesfärer. Man drog godtyckligt linjer i sanden som delade upp människor i nya länder utan hänsyn till klantillhörigheter eller religion.
Läs gärna själva om avtalet och förvånas sedan lite mindre av att just Frankrike och Storbritannien tycks vara extra utsatta för terrordåd. När människor i mellanöstern ser Frankrike och Storbritannien, så ser de inte demokratier, de ser ockupanter och kolonialmakter.

Under den arabiska våren i Syrien så stod det ingenting om demokrati på protestskyltarna. Det stod om en önskan om frihet och rättvisa. De enda spåren den genomsnittlige araben har sett av demokrati, är soldater, stridsvagnar och attackhelikoptrar.

England i SuezVi kan gå vidare i historiebeskrivningen med Suez-krisen 1956 där Israel, Frankrike och Storbritannien gemensamt anföll Egypten efter att Egypten beslutat nationalisera Suezkanalen.

Vi kan gå vidare med CIA:s inblandning i CIA i Iranmilitärkuppen i Iran 1953
USA i Irak

och sedan avsluta med USA:s invasion av Irak, baserat på en lögn. Först bombar man Irak sönder och samman till en grushög.
Sedan börjar man bygga upp samma land med hjälp av biståndspengar. Men man ger uppbyggnadskontrakten till amerikanska företag och möjligtvis kunde ett Irakiskt företag få bli underleverantörer i tredje eller fjärde hand. Sen avslutar man (de)stabiliseringen och plundringen genom att avskeda officerare, soldater, lärare och ingenjörer.
Man driver ut dem i arbetslöshet och rakt i armarna på IS.

Vill man skapa ett stabilt mellanöstern, så kunde man pröva att skicka läkare, lärare och ingenjörer istället för granater och bomber.
Man kunde respektera länderna som man en gång skapade med linjer i sanden, att själva bestämma över sin framtid. Man kunde sluta exportera vapen till ett krigförande land som Saudiarabien.

Man kunde sluta skylla terrorism på oskyldiga människor i vårt land som själva har flytt från terrorismens gissel.

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Jag skiter i fakta!

Det skrevs om bygget av en ny moské i Malmö.  Moské

I kommentatorsfälten var det många som var upprörda. En kommentator skrev så här:
”Amen för helveeeteee det är väl inte vår tro. Undrar ifall vi kan bygga en kyrka nere i arab värden. Mmmm får nog kolla det”

När andra kommentatorer visade fakta på att det finns och byggs kyrkor i ”arab värden” så reagerade hen med följande kommentar:
”Att ni själv orkar bryr er om vad jag tycker. Skiter i fakta o skiter ett stort stycke i vad ni tycker. JAG tycker det är fel helt enkelt o det får jag väl tycka i ett fritt land som Sverige.”

Så är det naturligtvis. Hen får tycka att det är fel, och ingen kan tvinga hen att basera sina åsikter på fakta. Det räcker att det känns fel.

Jag brukar själv lita på min magkänsla. Känns det fel så är det ofta fel. Magkänslan har med största sannolikhet räddat livet på mig ett antal gånger under min vilda ungdom.

Att argumentet om kyrkor i Arabvärlden inte höll är inte relevant. Det var ett argument för att stödja det hen tyckte om moskeér i Sverige. Det finns ingen fakta som ändrar den åsikten. Hen tycker inte om moskeér i Sverige, punkt!

Men hur ska då vi som tycker det är ok med moskeér i Sverige, vi som stödjer religionsfrihet och demokrati, kunna föra ett produktivt samtal med våra meningsmotståndare?

Jag tror att svaret är att det kan vi inte.

Vi kan vara besvärliga, som t.ex. genom gruppen #jagärhär där vi reagerar på lögner, desinformation och verbala påhopp. Man behöver inte tycka om moskeér i Sverige, men man bör kunna acceptera motargument när man nu väljer att uttrycka sin åsikt. Debatter och samtal förda med respekt är bra. (Jag understryker för att undvika missförstånd, riktiga och medvetna, att det här är min åsikt, inte en gemensam ståndpunkt från gruppen #jagärhär)

Jag tror helt enkelt att tiden måste få göra sitt. Med tiden slipas skarpa hörn runda, och när vi har lärt känna varandra bättre, genom grannar och arbetskamrater, så kommer rädslan och obehagskänslan för det som känns nytt och obekant att klinga av.

I dag är det ingen som argumenterar för en samhällskollaps p.g.a. människorna som flydde hit från kriget på Balkan under 90-talet. De arbetar sida vid sida med oss. De är våra grannar. De har blivit accepterade trots att många fortfarande har en rolig brytning 😉 Tiden har avdramatiserat, och vi har förstått att vi har mer gemensamt än som skiljer oss åt.

Kalla inte alla som uttrycker sig klumpigt för rasister. Bemöt deras känslor och åsikter, men stigmatisera inte. Det kanske tystar, men det får ingen att ändra åsikt, tvärtom.

Ha de
Gnällgubben

 

 

Publicerat i Politik, Religion, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Jag har tappat min humor, och jag vet inte var jag hade den sist.

Jag har tappat min humor. Precis som när man tappar hår, minne, och utseende så är det en långsam, smygande process. Ofta har ens omgivning lagt märke till det långt tidigare, men av hänsyn, så låter de bli att påpeka det, och låter en gå kring och tro att man fortfarande är snygg, skärpt och rolig.

Håravfallet och minnet kommer jag inte ihåg när jag började tappa 🙂 men humorn är jag ganska övertygad om, började försvinna i samband med att jag började engagera mig i frågor om hemlöshet, flyktingpolitik och rasism.

När du dagligen träffar, eller läser om människor som drunknar, svälter, misshandlas, dödas, eller diskrimineras, så är det lätt att hålla sig för skratt. Det har gått så långt att jag inte längre klarar av att se underhållningsprogram på TV; hur kan de skratta och skämta när världen ser ut som den gör?
Hur kan jag åka på semester till ett medelhavsland och ligga på stranden med en paraplydrink när jag vet att i samma vatten som jag snart kommer att svalka mig i, drunknar människor i tusental?

Det här är naturligtvis idiotiskt. Världen blir inte bättre för att jag mår dåligt. Ett skratt löser upp spänningar och jag behöver ta hand om mig själv för att kunna hjälpa andra.

Vi kanske borde lära oss att skratta mer och att skämta om alla absurditeter. Stand up komiker använder ju ofta skämtet som ett vapen mot rasister och makthavare. Problemet är ju bara att de som lyssnar redan är frälsta. Ingen i publiken ändrar åsikt efter ett skämt. De höll med redan innan komikern öppnade munnen. Det blir ett vi och dem som stärker samhörigheten inom den egna gruppen.

Jag tror att vi måste vända humorn inåt, innan vi använder den utåt. Skratta åt dig själv först innan du skrattar åt andra. (Ni ser själva hur fruktansvärt torr å tråkig jag är) Men jag är allvarlig (naturligtvis). Jag måste sluta ta mig själv på så stort allvar.

Jag behöver lära mig att chilla. När mina barnbarn frågar vad jag gjorde när Europa stängde sina gränser 2015, så vill jag inte behöva svara att jag skrev arga texter. Jag vill hellre kunna berätta om människor som jag hjälpte över stängda gränser, härbärgen jag hjälpte till att hålla öppna. Jag vill kunna berätta om ledsna människor som jag tröstade och kanske fick att skratta en stund mitt i allt elände. Jag hoppas kunna berätta om att människor litade på mig, att jag alltid ställde upp.
Jag kanske t.o.m. kan berätta om personerna jag fick att ändra åsikt, bara genom att vara den jag är, när jag väl har lärt mig att inte ta mig själv på så stort allvar.

Det hjälper inte att gå omkring å sura. Gör nåt åt det i stället!

Ha de
Gnällgubben

 

Publicerat i hemlöshet, Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Blommorna är borta, men kärleken lever

Publicerad i Aftonbladet 2017-04-25
http://www.aftonbladet.se/debatt/a/269yv/vi-kampar-mot-nathat–och-missar-det-goda

”Nu är blommorna borta från Sergels torg och vardagshatet är tillbaka. Absurda diskussioner om fotbojor och jag vet inte vad, dominerar politikernas försök att bjuda över varandra i ambitionen att verka handlingskraftiga. På hatsidorna fortsätter hatet mot muslimer och hånet mot människokärleken som manifesterades under ett par dagar i Stockholm”

 

 

 

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Skillnaden mellan lag och rätt

PlatonSitter och läser lite statsvetenskap. Ett stycke i en bok fick mig att tänka på dilemmat för tjänstemännen på socialkontoren när gränspolisen kommer och knackar på och vill ha uppgifter om papperslösa. Tjänstemännen ska följa lagar och regler, men har också ett ansvar gentemot sina klienter. Jag citerar ett intressant stycke från boken Politik som organisation, med Bo Rothstein som redaktör:

”Vad gör ämbetsmannen om lagen står i motsättning till etiken?
I svensk rättstradition är det tydligt att etiken kommer först. Detta kan illustreras med några punkter ur Domarreglerna, vilka inleder vår lagbok sedan 1736. Sannolikt skrevs de av Olaus Petri vid 1500-talets mitt, och han bygger på landslagen och landskapslagarna:

6. Domaren skall grant veta lagen, där han efter döma skall, ty lagen skall vara honom för en rättelse.

7. Alla lagar skola vara sådana, att de tjäna till det meniga bästa…

9. Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag…

13. Den menige mans bästa är den yppersta lagen, och därföre det som finnes den menige man till nytta vara, det bör hållas för lag, ändock att beskriven lag efter orden synes annorlunda lyda.

I punkt 6 underordnas domaren lagen. I de övriga punkterna hänvisas till vad som tydligtvis är överordnat lagen.”

Det får mig att tänka på bl.a. på civil olydnad och både vad som räknas som vår personliga moral, etik och rättsuppfattning och också vad som kan räknas som en konsensus i samhället om vad som är rätt och fel.

Vi kan enligt min mening inte utöva civil olydnad så fort ett beslut inte passar oss.
Det kräver eftertanke och klara hänvisningar till vad vi som samhälle och individ anser vara rätt och fel.

Jag har inga problem med att bli kritiserad för en olydnadsaktion, det är oundvikligt, men jag måste kunna försvara den med hänvisning till något annat än ilska och frustration. Det är att ta ansvar med en till synes oansvarig handling.
Den meniges mans bästa är den yppersta lagen.

Sätt er nu i smågrupper å diskutera.
Nästa gång kan vi väl prata om ifall rättssäkerhet ska gälla för personer som inte är medborgare?

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Endast en sak kan du göra

Mitt i allt elände snubblade jag över en dikt av Stig Dagerman.
Nu mår jag bättre igen.

Jorden kan du inte göra om.

Stilla din häftiga själ.

Endast en sak kan du göra

en annan människa väl.

Men detta är redan så mycket.

Att själva stjärnorna ler.

En hungrande människa mindre

betyder en broder mer.

Stig Dagerman

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inte bara Peter Springare som är trött

Publicerad i Sydsvenskan 2017-04-04
https://www.sydsvenskan.se/2017-04-05/storfinansen-ska-inte-styra-landet

Publicerad i ETC 2017-03-27
http://www.etc.se/debatt/det-ar-ni-som-hotar-var-svenska-valfard

Jag är så jävla trött, som Peter Springare brukar säga, men anledningen är en helt annan.

En företrädare för Moderaterna har suttit i en morgonsoffa och gjort analysen att SD faktiskt sitter i Sveriges riksdag och därför är det naturligt att samtala med dem och t.o.m. kanske samarbeta med dem.

Ingen av oss har tyvärr kunnat undgå att SD sitter i Riksdagen, men det gör Vänsterpartiet också. Ändå har jag aldrig hört en Moderat säga att det är naturligt att samarbeta med Vänsterpartiet ”De sitter ju faktiskt i Sveriges riksdag”

Varför är det då naturligt med samarbete åt det ena hållet, men inte åt det andra?

Som alltid med Moderaterna, så har det att göra med skatterna.
Ett parti som vill höja skatten är enligt Moderaterna omöjligt att samarbeta med. Ett invandrarfientligt parti med rötterna i Nynazismen är inte omöjligt att samarbeta med, så länge de går med på Moderaternas skattesänkningar, och det gör ju SD. Villkorat naturligtvis från SD med en ännu mer invandrarfientlig politik.

Behöver vi då skattesänkningar, eller behöver vi skattehöjningar?

Ja, naturligtvis kostar det pengar att bibehålla en trygg välfärd. Den måste finansieras. Av alla. Solidariskt.

Att Alliansen nu skriker högt för en skattehöjning som för människor med en månadslön på över 50.000 i månaden skulle innebära 200 kronor mer i skatt är obegripligt. Den enda rationella förklaring jag kan komma på, är att man är rädd för att detta bara är början. Man kan ju alltid hoppas att de har rätt.

Svenskar med låga eller medelinkomster betalar solidariskt sin skatt. De har ingen möjlighet att skatteplanera, eller flytta pengar till skatteparadis.

Samma sak gäller inte för den översta eliten. Finns t.o.m. speciella rådgivare som kan hjälpa dem att undvika betala ”onödig” skatt! ”Vi kan inte ta emot så mycket flyktingar. Välfärden hotas! Att man inte skäms!

Samma sak gäller för våra företagare. Småföretagare betalar solidariskt sin skatt. De har heller ingen önskan att göra så. De vill bara ha enklare regler, så de i lugn och ro kan sköta sitt företag
Storföretagen har däremot alla möjligheter. Konkurrensen är stor mellan länder att erbjuda förmånliga villkor för den som vill undvika att betala ”onödig” skatt i det land man är verksam. ”Flyktingarna skapar systemkollaps!” Att man inte skäms!

Den fria rörligheten av kapital har skapat ett politiskt klimat där politiker är livrädda för att förarga ”marknaden”. ”Får de inte förmånliga villkor så flyttar de sin verksamhet utomlands”
Jag säger: Syna bluffen! Vill ni inte betala för ett välordnat samhälle som möjliggör ett bra affärsklimat, så flytta då! Ni har ju redan flyttat all produktion som innebär sk ”enkla jobb” till länder som vi aldrig kan konkurrera med lönemässigt utan att drastiskt sänka standaren för människor till en nivå som ingen i Sverige hade accepterat. Vill ni flytta arbeten som kräver högre kompetens, till en bananrepublik för att undvika skatt, så varsågod. Vi får väl se om den välutbildade personalen följer med, eller om de föredrar att starta eget i ett land som inte accepterar hur stora sociala klyftor som helst.

Vi har en kapitalekonomi som kommer undan sitt ansvar gång på gång.
Bankerna spekulerar vilt med våra pengar i tron att de är för stora för att tillåtas gå under. Jag säger bara; testa oss! Jag tror aldrig att Svenska folket kommer att acceptera att betala en dålig affär till. Låt bankerna ta ansvar för sina handlingar, så ska ni se att riskaversionen sätter in. Det är inte lika kul att riskera sina egna pengar.

Höj skatten kraftigt på kapital. Pengar som genererar pengar gör ingen samhällsnytta. Det gör inte heller vinstutdelningar. Hur kan ett företag bli starkare genom att dela ut sina pengar? Beskatta vinstutdelningar kraftigt. Det skulle ge incitament till investeringar och utveckling av företagen istället.

Det är dags att kalla en spade för en spade.
Människor som flyr för sitt liv är inte orsaken till en hotad välfärd.
Orsaken står istället att hitta hos girigheten. Politiker ska styra landet, inte storfinansen. Därför går det alldeles utmärkt att ignorera SD:s plats i riksdagen.

Ha de

Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Bra journalistik är livsviktigt för demokratin!

Mitt lilla initiativ till ”Personligt presstöd resulterade i en intervju med Eskilstuna kuriren.
http://www.ekuriren.se/eskilstuna/mats-i-malmo-startade-eget-presstod-prenumererar-pa-eskilstuna-kuriren/

I dag har jag börjat prenumerera på tre olika tidningar. Man kan se det som mitt personliga presstöd. Vi kan inte hålla på och förfasa oss över sakernas tillstånd samtidigt som vi läser gratisartiklar på nätet.

Om vi ska motverka Alternativ media med dess lögner, överdrifter och propaganda, så krävs det att riktiga journalister och seriös media får medel att bygga starka redaktioner med personal som har tid och resurser för grävande journalistik och faktagranskning.

Jag uppmanar alla jag känner att göra samma sak. Räkna ut hur mycket ni har råd med och välj ut de tidningar ni tycker gör ett bra jobb.

Det är dags att anlägga moteld.
Det får vara nog nu

Ha de

Gnällgubben

Publicerat i Politik, Samhälle, Uncategorized | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Tänk om jag har fel

Publicerad på SVT Opinion 2017-02-22
http://www.svt.se/opinion/lamna-filterbubblan-du-faktiskt-kan-ha-fel

Jag är en åsiktsmaskin. Jag har en åsikt om det mesta.
Jag skriver artiklar, insändare, bloggar och kommenterar på kommentarsfält.
Inte konstigt om folk blir trötta och irriterade på mig, tycker jag är arrogant och en Besserwisser.

Vad de inte vet, är att jag är medveten om detta och därför har börjat leka en lek. En lek som jag bara leker när ingen annan ser. En lek som jag har döpt till ”Tänk om jag har fel?”

Det var en mycket nära vän som lärde mig leken. Hon är den klokaste människa jag någonsin har träffat.
Hon ifrågasätter allt. Hon är skitjobbig, och helt fantastisk.
Hon låter mig inte komma undan med enkla svar. Hon ifrågasätter mitt förnekande av Gud. ”Är du verkligen så arrogant att du tror du har tillräcklig kunskap för att avfärda något som miljarder människor ser som en sanning? Är du säker på att 1+1=2? Är du säker på att alla människor är lika? Skulle det inte kunna vara så att Araber är latare än Nordeuropéer? I den sista frågan ska man betänka att hon inte ställer den frågan som privilegierad, utan som en av dom som den 12 september 2001 kom till skolan med en ny identitet. Dagen innan såg hon sig själv som Svensk. Nu var hon helt plötsligt en ”terroristunge”, en av ”dem”

Med andra ord, hon är skitjobbig och kräver ett ständigt ifrågasättande och intellektuell hederlighet.

Våra första samtal såg jag som en kul utmaning. En tävling. Vem är smartast? Men efter ett tag så insåg jag att om jag la tävlingsinstinkten åt sidan (jag förlorade ju ändå hela tiden) så kunde jag lära mig saker om mig själv och om omvärlden.

Varför reagerar jag så starkt på det jag uppfattar som orättvisor? Varför irriterar jag mig på cyklister på trottoaren? Ungdomar som glor i mobilen 24/7?
Skulle verkligen all livsglädje försvinna om jag inte fick äta kött? Är MFF verkligen Sveriges bästa lag?

Naturligtvis gäller ju detta även mina politiska åsikter.
Jag är för en generös flyktingmottagning. Jag är motståndare till ID-kontroller som hindrar människor att söka asyl. Jag anser att välfärden är hotad, inte av invandring, utan av skattesänkningar, skattesmitande, och privatisering.

Men hur kan jag vara så säker på att jag har rätt och andra har fel?

Det första jag insåg var att alla mina åsikter har ett ursprung i en känsla. En irritation, glädje, eller obehagskänsla. För att rättfärdiga och kunna förklara min känslobaserade åsikt började jag sen leta efter stöd i fakta. Jag läste böcker,  forskningsrapporter (ja, faktiskt, jag gör sånt). Problemet var att jag bara lyssnade på andra som tyckte som jag. Jag sorterade bort alla som inte höll med. Jag ville ju ha en bekräftelse, inte ett besvärligare liv. Med andra ord så byggde jag en åsiktsbubbla.
Min vän tvingade ut mig ur bubblan och fick mig att börja läsa ”motståndarnas” rapporter och artiklar. Jag slutade att filtrera bort människor som inte tyckte som jag från FB och Twitter. Jag gick med i FB-gruppen #jagärhär och jag upptäckte ganska snart att jag måste bli bättre på, och noggrannare med källkritik.

Tillgången till information är enorm, men all information är inte likvärdig.
Vem har sammanställt informationen? Finns det en beställare? Finns det källhänvisningar, och har dessa i sin tur källor?
Fake News, Alternativa Fakta, desinformation och rena lögner väller över oss dagligen.
Emellanåt kände jag för att ge upp. Varför inte bara nöja mig med att jag tycker som jag tycker?

Dessutom började jag ställa mig den jobbiga frågan; Om jag nu har haft fel i alla dessa år, om jag har blivit grundlurad, om invandring är skadligt för Sverige, kommer jag att klara av att erkänna det? Kommer jag att börja rösta på SD?

Än så länge är svaret nej. Jag har inte hittat nån anledning att ändra min ståndpunkt i stort och jag kommer för närvarande inte att rösta på SD.
Det finns detaljer som jag har börjat fundera på. Som skillnaden på mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter. Hur jag ska definiera en Nation och vilken betydelse den har i samarbetet med andra länder och människor. Men det är en helt annan historia som jag får lov att återkomma till.

Vad jag däremot har upptäckt är att det finns en grogrund för samtal med människor jag aldrig trodde att jag skulle samtala med. Skälla på, ja, men inte samtala med.

Jag har upptäckt en komplexitet i frågor som tidigare kändes väldigt enkla och självklara och jag lär mig nya saker varje dag. Jag har blivit ödmjukare.
Jag vill inte använda pekpinnar. Jag inbillar mig inte att alla helt plötsligt ska bli källkritiska och sjunga Kumbaya vid lägerelden.
Men jag ser emot samtal med de som vågar ta det mycket skrämmande och obehagliga steget in i självkritikens och lyssnandets spännande värld.

Ha de
Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Men annars e jag ganska normal

Jag vill bli lämnad ifred när jag går ut ibland människor. Jag går till en överfull pub en fredag kväll för att gömma mig.

Jag älskar att bli störd när jag vill vara ifred hemma. Det betyder att någon bryr sig om mig.

Jag trivs med att gå vilse i skogen. Det ger mig valfriheten att gå vart jag vill, eller välja att stanna kvar.

Jag känner mig ensam när jag hör trafiken utanför mitt sovrumsfönster. Den påminner mig om att livet går vidare utan mig.

Jag drömmer ofta att jag flyger. Men bara en halvmeter ovan marken. Man ska inte förhäva sig.

När jag försöker vara ond känner jag obehag. När jag försöker vara god föraktar jag mig själv och min hybris.

Jag känner mig själv bättre än någon annan. De e inge kul. Att lära känna andra har jag gett upp. De bara ljuger.

Jag hoppas att människor fortsätter ljuga.

Jag vaknar varje morgon med en övertygelse om att jag är vacker. Sen tittar jag mig i spegeln.

Jag hoppas att ingen någonsin får se mina tankar. Jag är kapabel till både gränslös kärlek och hat. Båda skrämmer människor.

Men annars e jag ganska normal.

Ha de

Gnällgubben

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Förlåt för att jag har varit dum

Publicerad i redigerat skick i DN 2016-11-17
http://asikt.dn.se/asikt/debatt/forlat-sd-valjare-jag-har-varit-dum/

Precis som så många andra politiskt intresserade, valde jag att offra min nattsömn för att följa valvakan. Jag höll ett sömnigt öga på Tv:n och ett på sociala media.

Enligt en del utrikeskorrespondenter så är det få länder i Europa som har följt det amerikanska valet lika intensivt som Sverige. Det har märkts inte minst i sociala media. Stämningen har varit minst sagt hätsk.

Jag har försökt att observera något så när objektivt. Vad tror jag att det kommer att innebära för världen och USA om Trump respektive Clinton kommer till makten. Jag tror t.ex. att fattiga, kvinnor och invandrare kommer att få det sämre med Trump som president, medan Clinton som president skulle innebära ännu fler bomber över de 7 länder som USA redan idag bombar med ett tyst medgivande av kongressen och omvärlden.

Jag har försökt dela med mig av mina tankar till mina vänner. Det skulle jag ha låtit bli. Vanligtvis kloka sansade människor har blivit upprörda av min vägran att ta ställning. Det har krävts att jag ska ta ett kategoriskt avstånd till Trump.

När debatten var som hetast på Facebook började jag fundera på vad som skulle hända om jag kom ut ur garderoben som Trump-anhängare. Jag insåg ganska snabbt att det skulle jag aldrig våga.
Jag skulle bli en social paria. Min intelligens skulle ifrågasättas. Jag skulle behäftas med kvinnohat, rasism och islamofobi.

Det var då tioöringen trillade ner. Så här måste det kännas att rösta på SD!

Härmed ska jag passa på att be alla SD-väljare om ursäkt. Förlåt att jag har varit dum!

I mediabevakningen av valet i USA har Trump-anhängare visats upp som korkade, rasistiska bondlurkar. Det finns ju naturligtvis sådana också, men jag har svårt att tro att det finns tillräckligt många för att kunna tillförsäkra en presidentkandidat en valseger.

Som sagt, det är lätt att dra paralleller till svensk valrörelse. Analysen av SD:s väljare har gått ut på att de är missnöjesröstare eller rasister och de flesta är korkade och obildade. Jag är själv medskyldig till att ha skrivit mycket dumheter.

Visst finns det rasister bland SD:s väljare, om man med rasism menar att människor är olika mycket värda beroende på etnicitet och religion. Men vi glömmer att dessa åsikter också finns representerade bland människor som röstar på andra partier än SD.

Skillnaden är att dessa människor har för mycket att förlora i sociala relationer och kanske även affärsmässiga. Därför väljer de att hålla sina åsikter för sig själv och röstar på socialt accepterade partier.

SD:s väljare som öppet går ut med sina sympatier oroar sig inte för detta. Vad har de att förlora? De känner sig redan utanför, marginaliserade, deras röst har inget demokratiskt värde. En röst på SD är ett utsträckt långfinger till etablissemanget som har berövat dem deras fasta anställningar, försämrat deras sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Att många av dem dessutom inte tycker om invandare har egentligen inte så mycket med saken att göra. Det är egentligen bara en bonus för dem när vi andra förfasas över att de röstar på ett invandrarfientligt part med historiska rötter i Nationalsocialismen.

Det kommer kanske som en överraskning för en del, men man får faktiskt rösta på vem man vill i Sverige.
Man får rösta på Musse Pigg och man får rösta på Sverigedemokraterna. Vill vi ha en demokrati så får vi gilla läget. Eller vi skulle kanske införa en kunskapstest för att bli röstberättigad? Sorry, du är för dum. Du får inte ta del av den demokratiska processen!

Är det den sortens ”demokrati” vi vill ha?

Om inte, så kanske vi skulle fokusera på det som är viktigt. Att skapa ett rättvisare samhälle.

Jag föraktar partiet Sverigedemokraterna. Jag anser att de står för allt som är dåligt. Jag anser att de är ett odemokratiskt parti som genom demokratin försöker tillskansa sig makten för att sedan avskaffa demokratin.

Men jag har lärt mig att inte förakta dess väljare. Deras röst på SD återspeglar vår oförmåga att lyssna och åtgärda verkliga problem.

Vi måste ta tillbaka det som är vårt. Vi har en allemansrätt i Sverige som ger oss rätt att röra oss fritt i naturen, men vi har också sociala allmänningar som sakta men säkert håller på att tas ifrån oss i smyg, medan vi är upptagna med att skälla på människor som inte röstar som vi vill. Våra skolor, sjukvård och äldrevård är våra sociala allmänningar. Våra gator och torg, naturresurser, luft och vatten tillhör oss alla. Vi har byggt upp detta under generationer med hårt arbete och solidaritet.
Vi berövas detta, sakta men säkert medan vi är upptagna med att håna människor för att de inte tycker som oss.

Vårt hån ökar polariseringen i samhället och förhindrar konstruktiva samtal.

Det kommer alltid att finnas människor som inte tycker om invandring, som är rädda för förändring och som rent generellt retar sig på och fördömer människor som inte ser ut och uppför sig som de är vana vid. Det gör dem inte till rasister. Det gör dem till intoleranta bakåtsträvare som man får släpa med sig in i framtiden. Det blir ännu tyngre att släpa dem om vi är nedlåtande mot dem.

Åter igen; förlåt. Jag ska skärpa mig.

Mats Leijon

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar