Rädslans politik

En del är rädda för döden, att förlora sitt arbete, eller att aldrig finna den stora kärleken.

Andra är rädda för el-cyklar, muslimer och Greta Thunberg.

Själv är jag rädd för krokodiler.

Min rädsla är irrationell, åtminstone så länge jag bor kvar i Sverige.

Det vi är mest rädda för är det okända, det vi saknar kunskap om. Det innefattar så vitt skilda saker som dödsskräck och islamofobi. De är irrationella, men de är också en lysande affärsidé för de som vill tillskansa sig makt.

Rädslan för det okända och kollapskramarna verkar i symbios.

När moster Agda i Korpilombolo inte vågar ge sig ut på stan efter mörkrets inbrott av rädsla för att bli gruppvåldtagen så grundar sig hennes rädsla inte i personliga erfarenheter, utan i en känsla av otrygghet skapad av politiska partier och media.
Hennes rädsla är irrationell. Hade du intervjuat ”moster Agdor” för femtio år sedan, så hade hon även då känt sig otrygg och inte vågat gå ut efter mörkrets inbrott.
Men något har hänt under de femtio år som har passerat mellan Agdorna.

Hennes rädsla blir numera bekräftad av diverse Kollapskramare. Det måste naturligtvis kännas skönt. Äntligen nån som lyssnar.

Media ska naturligtvis skriva om brott, det ingår i deras uppdrag, men vi ska vara medvetna om deras medvetenhet om att dåliga nyheter säljer bättre än goda nyheter, och inleder man med en upphetsande rubrik, så får man fler klick.
Vi bör också tänka på att brott är normbrytande, de är inte vanligt förekommande överallt. Hade de varit det, så hade de inte längre haft nyhetsvärde. Vi ska vara tacksamma över att brott fortfarande har ett nyhetsvärde.

Men media har också ett annat uppdrag: faktakoll. När jag här skriver media, så är det naturligtvis gammelmedia jag menar. Alternativ media har ett helt annat uppdrag. Där ingår inte faktakoll.

Det är därför odemokratiska partier som kommer till makten med demokratins hjälp attackerar
fri, oberoende media. Faktakoll och grävande journalistik ligger inte i deras intresse. Hur kan de skrämma vettet ur moster Agda om det förekommer faktakoll?  Men de hade egentligen inte behövt vara oroliga, moster Agda tar nämligen inte till sig fakta. Hon har fullt upp med att bekämpa den ”kognitiva dissonansen”

Kognitiv dissonans är mycket obehagligt. Den uppstår när ny kunskap motsäger din uppfattning av världen omkring dig. Då står man inför ett val: antingen ändrar man sin uppfattning, eller så ignorerar man den nya kunskapen. De flesta väljer ignoransens väg.

Kognitiv dissonans är ett tillstånd som kan drabba oss alla. Om jag skulle snubbla över ny kunskap som konstaterade att rättvisa är dåligt för ett gott samhälle, så skulle jag drabbas av kraftiga obehagskänslor, och risken är stor att jag skulle ignorera den nya kunskapen. Tack och lov så är det väldigt sällan jag drabbas av motstridiga, nya kunskaper som tvingar mig att välja. Senast det hände var i tonåren då jag lämnade Moderata samlingspartiet som det hette på den tiden.

Politiska partier är ännu mer medvetna om rädslan som affärsidé. Är man i rädslo, och hatmånglarbranschen, så har man en oerhörd nytta av att skapa rädsla och man behåller sina kunder med hjälp av den kognitiva dissonansen.

”Rädsla är bra. Den får saker uträttade” (Steve Bannon)
”Det finns ingen annan känsla än rädslan som kan få oss att snabbare tappa omdömet”,( Montaigne)

Med rädslans hjälp kan man styra människor i en viss riktning

Det här gör det oerhört lätt för populistiska partier att presentera enkla lösningar för att stilla upplevd otrygghet. Den senaste tidens rop på hårdare straff fick mig att tänka på den här historien:

En man står och kastar ut riskorn framför dörren och en förbipasserande frågar:
”varför kastar du ut riskorn?”
”För att hålla tigrarna borta”
”Men här finns ju inga tigrar”
”Nej där ser du, det fungerar”

Riskmedvetenhet är bra. Det är rationellt att se sig om åt båda hållen innan man går över gatan.
Det är rationellt att förbereda sig på flykt ifall det prasslar i en buske i en skog där du vet att det finns björnar.

Rädsla är nyttigt, men den måste ha proportioner

Vi är inte mer utsatta för risk, men mer medvetna om riskens existens tack vare utökad rapportering, både sann och falsk.

Vill vi motverka propagandan, så är jag inte säker på att bara faktainformation kommer att fixa det.
Vi måste visa på konkreta åtgärder som skapar ett bättre samhälle, för det finns problem (inte utmaningar) Å vad jag hatar det ordet! Ett problem måste åtgärdas annars kvarstår det och blir sannolikt värre. En utmaning kan du acceptera eller ignorera. Det finns problem som inte längre kan ignoreras.
Ökad brottslighet som beror på ökade klassklyftor, hopplöshet, och en känsla av att inte ha en framtid.
Klimathotet som måste åtgärdas på riktigt, inte genom symbolpolitik. Det kommer att kosta oss alla en hel del bekvämlighet, men gemensamt kan vi se till att det blir obekvämast för dem som skitar ner mest.
Vi har hemlöshet i ett av världens rikaste länder. Vi borde skämmas! Bostad är en mänsklig rättighet, inte ett spekulationsobjekt.
Vi har en skola som inte håller måttet eftersom vi har politiker som tillåter att dina och mina skattepengar som skulle gått till våra barns skolgång hamnar i riskkapitalisternas fickor. Vi har dessutom kommunpolitiker som år efter år underfinansierar verksamheten och ändå har fräckheten att påstå att de satsar på skolan.
Vi har en sjukvård och omvårdnad där personalen kör slut på sig själva efter otaliga ”effektiviseringar”

Det finns så mycket som behöver göras. Låt oss göra det tillsammans istället för att försöka övertyga moster Agda om att hon inte behöver vara orolig. Det lär inte hjälpa. Men det kanske hjälper både henne och alla oss andra ifall vi kavlar upp ärmarna och tar itu med problemen, inte utmaningarna.

”Hon är vid horisonten..Jag tar två steg framåt, hon flyttar sig två steg bort.

Jag går tio steg och horisonten springer tio steg framåt.

Det spelar ingen roll hur mycket jag går, jag kommer aldrig att nå henne.

Vad tjänar Utopia till?

Jo, till att få oss att gå.”
Eduardo Galeano
Las palabras andantes, 1993